Vissa folk verkar känna sig så hemma här, andra letar desperat efter ett sätt att hålla ut

Jag behöver avledas, distraheras. Det fungerar när Linnéa tar med mig på en promenad och när Tim kommer ner med en flaska vin. Det fungerar så länge jag slipper röra min telefon på jobbet. Annars inte.
 
Snöret till en av mina persienner är trasigt. Det har nästan helt nötts av högst upp vid fästet. Lämnar ett ständigt dunkelt rum efter sig. Tänker på hur dråpligt det är att jag relaterar så till ett trasigt persiennsnöre. Ryck upp dig, kvinna.
 
Ringer mamma 21:24 en fredag. "Hej, jag har inte öppnat käften på hela dagen, inte ens varit och handlat, jag måste bara använda rösten lite. Hej. Vad gör du?"
 
Undrar om jag applicerar gammal skit på saker som händer nu. Telefonen längst ner i tygkassen i skrubben på kafét där jag jobbade en sommar. De känslorna. Undvikandet. Det långsamma utdragna - du lämnade först. Om det kanske är därför jag brinner av så fort.
 
Insikt: Människor. Inget annat spelar någon roll.
5 kommentarer

Osammanhängande om veckan

 
I tisdags hade jag avslutningsmiddag, tack och hej, glad sommar, med Annika och Klara. Det var mys.
 
 
Igår jobbade jag och min mentala hälsa tackade vad som nu tackas ska för att jag har ett jobb. Hade imploderat annars, efter två så långsamma dagar. Trodde jag på något sätt räddade mig själv när jag oroade mig för att känna mig ensam i sommar, att det liksom inte skulle bli så farligt om jag först uttryckte farhågan högt. Det funkar tydligen inte så. Drack vin med Tim och blev lite gladare. Sen såg jag sliten ut på mitt badrum. Pga sliten.
 
Tankar i övrigt:
  • Det är knäppt hur fort allt ändras.
  • Hur undviker man att bli galen?
  • Sommarregn och åska är väldigt mysigt.
  • Om man känner doften av solvarm asfalt och känner besvikelsen i bröstet på ungen som släntrar in genom grinden som om det vore ens egen fast man inte var där, då måste man skriva om det va?
  • Hur undviker man att bli galen?
2 kommentarer

Utdrag från vecka 24

Barnets position. Pannan mot yogamattan. Undrar hur många svettiga fötter som lämnat döda hudceller här. Instruktören har släckt ner lokalen och tänt ljus vid scenen. "Tacka dig själv för att du kom hit idag", säger hennes röst när jag fortfarande ligger med ögonen slutna. Vi låtsas inte om att basen från salen bredvid får väggarna att skallra. Gruppassen var roligare när Moa och Julia var bredvid.
 
I tentasalen skickar Ove ett meddelande till min dator. "5 min extra tentatid för datorstrul." Jag tycker så mycket om Ove. Inte för de fem extra minuterna, dem behöver jag inte, men för att han blir stressad för min skull och springer fram och tillbaka i salen för att hjälpa trots att jag är lugn som en filbunke.
 
Annika och Klara har väntat i timmar när jag ansluter till uteserveringen. Tisdag 19:00, gassande sol. Svettas. Är uppgiven. Men de där två har högsta betyg i positivt tänkande och att vända humör - det vill säga allt jag inte har - och just därför är de så bra för mig. Går över Munksjöbron några timmar senare och är lugn, tacksam, tillfreds.
 
Travar staden runt med Joré. Inser hur mossig jag blivit, inspireras att leva lite mer, förslagsvis grubbla lite mindre. Så märkligt men fint med personer man aldrig träffat men på sätt och vis ändå känner, för att båda är personer som skriver på öppen plats. Tänkte på det häromdagen faktiskt, när jag läste kommentarerna under min sammanfattning av 2017, att vi är så många här som liksom ändå... har koll på varandra, följer varandra, hejar på varandra. Glad för det.
 
Och de senaste dagarna? Rastlöshet. Rastlöshet, och ett illamående som kommer med insikten att magkänslan alltid har rätt. Linnéa rastar mig runt Munksjön, som med en hund i koppel. När vi skrikit lite så skrattar vi istället och det är så skönt att få göra det. Vänner hjärta hjärta hjärta vem fan är man utan dem?
16 kommentarer