Vecka 32 - en kärleksvecka

Hej och välkommen till Ellens veckouppdatering utav bloggen! Jag har haft semester hela veckan och herre-jävla-gud vilken vecka detta varit. Vad lite man vet om livet i förväg, på gott och ont.
 
 
I måndags fick jag träffa Linnéa som var tillbaka i Jönköping efter sin semester. Vi käkade sushi, började titta på en ny serie och pratade ikapp lite liv. Väldigt trevligt att ha henne på plats där hon bör vara igen. Det vill säga sju minuters promenad från mitt hem.
 
På tisdagen hägrade fikadejt med Annika och Klara som jag inte träffat sedan början av juni. Vi drack iskaffe, gick igenom sommaren, diskuterade relationer och stundande praktik och stil. Mest stil, för oviss framtid är lite mer ångestfyllt. Tänk att jag snart får se dem varje dag igen! Hurra!
 
 
På onsdagen fortsatte kompishänget. Linnéa och jag åt crepes och tjuvstartade firandet av min födelsedag. Hon hade med fina presenter från gänget och sen sa vi ungefär "kul att vi behagade vara i samma stad tre dagar, ses om två veckor igen".
 
 
... för på torsdagen packade jag nämligen med mig halva garderoben och drog hemhem till skogen! Lina var snabb som vinden med att knacka på dörren. Vi drack islatte i trädgården med mina föräldrar, pratade politik och klimat med dem innan vi styrde bilen mot Kalmar.
 
 
Vi satt i en ring i det totalt upptorkade gräset och åt sushi, det gamla gymnasiegänget. Så KNÄPPT att det är drygt fyra år sedan vi hängde ihop som en liten sekt och delade allt med varandra. Väldigt fint att se dem.
 
 
Fredagen kom och min födelsedag med den. Jag dansade till Abba i köket hela förmiddagen medan mamma lagade mat. Blev overwhelmed av all kärlek jag fick under dagen. På kvällen knackade de på en efter en - Angelica, Lina, min faster, min syster med familj. Så _TACKSAMHETSBLÖDIG_ för hela denna dag? För människorna i mitt liv? Trodde jag kände sådääär för min födelsedag, men jag vill fan fylla år varje dag. Mer kärlek åt folket (mest mig). <3333
 
 
På lördagen fortsatte stadsfesten. Jag plockade upp Angelica och Lina och drog till Kalmar igen där vi tågade in i Manjas lya. Vi blev ett litet gäng som spelade spel och åt en triljard bullar som Lina tagit med från jobbet.
 
Och så idag. Söndag! I mål! Fika med mor, storasyster, svåger (ALDRIG kallat Freddy för min svåger innan hallå vad håller jag på med) och syskonbarn i Berga. Altanhäng. Skogspromenad med Medelin. Fika med Medelin. Mer skogspromenad, fast med mor och hund. Nu? TRÖTT! Imorgon har jag ledig förmiddag innan kompishänget fortsätter resten av veckan och avslutas med jobbhelg. Herreguuuud. Ska typ läsa en bok. Eller ligga stilla på sängen och scrolla sociala medier.
 
Men mest är jag så... lugn, efter denna vecka. Trygg. Tillfreds. Mitt äckligaste ord, men ändå: Tacksam. Ibland behöver man de där banala insikterna. Typ som att det är viktigare vad som händer än vad som inte händer. Vem som är där än vem som inte är där.
 
Shit. Jag hoppas verkligen att mina kära känner hur intensivt och outtröttligt jag älskar dem.
Hej alla ni som på något vis varit en del av denna vecka. In person eller i text. Jag är så jävla glad för er.
19 kommentarer

Vecka 31

 
Jag går nästan förbi min syster på parkeringen. Personer man känner som är på platser de inte brukar vara på, ni vet. Hon har man och barn i släptåg och en blomma i famnen. Det tog nästan tre år men nu är lilla familjen här och hälsar på i min låda. Vi dagsutflyktar till Gränna, äter glass och svettas på kullerstensgator. Badar i Rocksjön, avhandlar relationskonstruktioner medan vi aktar oss för allt obehagligt under ytan. Sitter på trottoarkanter, äter utomhus. Så glad för denna julidag. Tänk att ha en familj. Ett gäng personer som bara får dras med mig hela livet vare sig de vill eller inte.
 
 
Jag lever ledig fredag med Joré. Vi köper små saker att bli glad av och sitter på varsin sten vid Vätterstranden i timmar. Äter krusbär och snubblar ut i vattnet. Pratar om sensommarkriser och saker jag knappt kommer ihåg men som var viktiga och gjorde mig så upprymd och taggad och tillfreds med livet. Tack bloggvärlden för nya kompisar, va. Herregu.
 
 
När fredagen blir kväll tycker Tim och jag att det måste drickas vin. Det är ju ändå fredag och vi är inte grannar så länge till. Ta till vara på tid, ta tillvara på sitta ute-kvällar, ta tillvara på, ett jävla tillvaratagande. Men ack så trevligt det är. Vi pratar om hur vi hamnade i samma insparksgrupp för de där snart tre åren sedan, och sedan dess hängt ihop, mer eller mindre, ett golv eller ett tak emellan. På dansgolv, genom dödsfall och i hjärtekross. Inser att vi nog delat fler ledsna stunder än glada, men att det väl är fint på något sätt också.
 
Bland mina alkoholhaltiga anteckningar några timmar senare:
 
Känner igen en låt. Den spelades i din bil
innan vi parkerade utanför huset där vi var bjudna på middag.
En hund, några barn.
Inget mer godis nu.
Ett annat liv nu.
Inget annat än den här låten tar mig tillbaka dit.
 
och
 
Jag längtar efter dig. Behärskar mig. Spelar ingen roll. Det är personen.
Vill känna dina händer, vakna till din redan uppslagna blick.
Saknar. Men det är bara jag som saknar.
Det är alltid jag som saknar.
 
och
 
Sensommarkris.
 
 
De sista dagarna på jobbet försvinner i ett fingerknäpp, som nagellacket två minuter in i arbetspasset. Allt är plötsligt så bra här och människorna ger mig energi på det där sättet bara nya människor kan få en att känna sig intressant och viktig. Tänker på hur jag på det här stället gått från ångestklump till ganska jävla glad för det mesta. Tänker på att jobb ofta gör det med mig, räddar välmåendet på något sätt. Kanske för att sammanhang och samhörighet är allt, kanske för att min självkänsla är totalt prestationsbaserad alltid. Spela roll egentligen. Det känns nästan tråkigt att vara ledig i nära två veckor. Men välbehövligt, säkerligen.
 
Summa summarum:
Människor. ♥
19 kommentarer

Första augusti

 
Augusti, augusti. Jag scrollar längst ner bland de 150 släppta avsnitten av en podd och börjar från början. Tar värktabletter med jämna mellanrum för att lindra mensvärken. Kramar om syster med familj på parkeringen utanför Coop. Ses snart igen, då dricker vi kanske vin på altanen. Jag lagar mat och fyller matlådor till sommarens sista arbetspass. Tre kvar på schemat.
 
Jag pratar med Lina i telefon i två timmar efter kvällsjobb. Slås av saknaden, längtan efter att vara nära vännerna igen, göra allt tillsammans. Hade nästan glömt att det brukade vara så. Hon säger att det känns som att jag är på banan igen, att jag verkar stabil efter ett par ganska turbulenta år. Det är nog så.
 
Det händer mycket i mitt huvud just nu. Saker jag inte kan formulera än, för jag vet inte vad det betyder eller vad som kommer ur det. Men det är bra. Det blir bra. Det blir ju alltid det, på något sätt.
18 kommentarer