Valborg

 
Du kanske aldrig når dit du vill nå
Men du når mig
Du kanske aldrig får den du vill få
Men du får mig
håkan hellström
3 kommentarer

Falska blixtar ur mitt bröst

Igår skedade jag med min twin hela dagen. Vi är bäst.
 
För mig flödar tankar bäst sent på kvällen men imorse snurrade de så intensivt att jag, hetsigt kämpande mot ett batteri som snabbt tickade neråt i procent, fyllde mobilens anteckningar med långa rader av ord. Det är lite så det känns med allt nu för tiden - att känslor, upplevelser och funderingar liksom väller ut så fort. När de väl kommer är de så okontrollerade. De rinner över kanten och jag gör vad jag kan för att ta vara på varje liten droppe. Sipprar de mellan fingrarna på mig så är de borta helt.
 
Det finns varken ordning eller struktur i mitt liv just nu, men jag mår bra. Jag peppas och lyckas. När en vän säger att hen är glad för min skull vet jag att det är genuint. De där vännerna, förresten. De senaste dagarna har det varit pizzahäng på golvet, tala ut-sessioner på soffan och stilla närhet på sängen. De lappar ihop mig trots att jag inte ens gått sönder. De gör det för att de vet att risken finns, det är ju så lätt att trilla. Fast jag har en teori om att jag föddes trasig. Det är som att mitt skyddande skal liksom är tunnare, lättare att knäcka. Och att sprickor fanns redan från början. Trasiga är vi förresten allihop, mer eller mindre. Det är okej. Jag gillar trasigt, det ger karaktär.
 
Saker löser sig, hörni. Som jag skrev till mig själv för ganska exakt ett år sedan: Det finns mer. Ut ur bubblan.
5 kommentarer

Att ge sig själv en chans

Igår firade vi godkända tentor.
 
Ännu en vecka lider mot sitt slut. Fort, fort går det. Solen skiner, regnet piskar och molnen ligger tjocka över himlen. Aprilväder, alltså. Hur hamnade vi ens fyra månader in i det nya året? Det är inte nytt längre, känns nästan gammalt. Jag har inte ändrat något. Nynnar samma gamla visa, om och om igen. Här finns inget att hämta, men här vet jag vad jag har. Jag är både den som frustrerat försöker bryta sig loss och den som krampaktigt håller kvar.
 
Det har pendlat ordentligt de här dagarna, precis som det brukar. En avfärdande liten mening kan kasta mig ner till botten lika fort som ett gulligt initiativ kan få mig att kvittra en hel kväll. Jag har fått fel svar, gnällt på allt, sett på mina vänner med en mors kärleksfulla ögon (helvete, vad fina de är) och struntat i kurslitteraturen i förmån för Kent-lyssnande. På en parkbänk har jag dragit tunna tyger tätare kring kroppen och envist kämpat på med solglasögonen på nästippen, trots att vinden orsakat ett virrvarr av hår framför ansiktet, för nu ska det banne mig vara vår. Jag har varit on top of the world - legat på golvet och skrattat, lärt känna någon ny, gått genom stan i nattens mörker och strukit en likblek vän över ryggen. Långt efter midnatt har jag suttit på en köksstol innanför grannens dörr och pratat om något jag inte längre minns.
 
Jag har varit så besviken på mig själv den senaste tiden. Ofta känner jag att andra inte uppskattar det jag försöker göra för dem, men någonstans på vägen har jag själv blivit den som är nonchalant och tar för givet. Och insikten att jag sårar känns ännu tyngre. Det pågår en process i huvudet nu, mot förändring. Jag har vant mig vid tanken. Och det känns bra. Ibland kan en enkel konversation lösa ett problem jag tänkt ge upp för länge sedan. Och ibland kan jag försöka, försöka, försöka hur mycket och hur desperat som helst utan resultat. Allt är helt enkelt inte menat att vara. Var sak har sin tid. Jag hittar någon slags styrka i det.
7 kommentarer