21-årsdagen - 20 dagar senare

Den 10 augusti gick jag upp i gryningen (ungefär) och vandrade mot bussterminalen. På vägen till jobbet hade jag ett videosamtal med ett par nyvakna föräldrar och väl på plats överöstes jag med kärlek av kollegorna. En bakade tårta, min födelsedag till ära, och fram emot eftermiddagen kramades vi adjö efter vårt sista gemensamma arbetspass.
 
 
När jag kom hem satt ballonger på dörren och det här gänget väntade i lägenheten. Surprise! 300% gulliga.
 
 
De hade pyntat lägenheten och fixat kex, ost, tårta och bubbel. Här är tre bilder jag stulit från Linnéas Story på Snapchat. 
 
 
Och den här har jag stulit från Mikaelas blogg. Blir löjligt glad och tacksam varje gång jag tänker tillbaka på den här dagen. Jag har så himla fina personer i mitt liv. 
14 kommentarer

Broms, paus, tomgång

Mobilskärmen kryllar av andras bilder och filmer från insparken. Mina vänner hoppar, skriker, skrattar, dansar. Jag vet att de är trasiga inombords, men de gör det ändå. De står ut för stunden, fokuserar på annat på gott det går. Fighters. Jag önskar att jag kunde göra likadant. Jag skulle ju vara där. Jag skulle också hoppa runt i blå overall och illrosa faddertröja, peppa de nya nollorna och hänga med mina bästa vänner. Sedan tidig vår har vi taggat tillsammans. Sommarens sista stora händelse.
 
Istället har jag flytt hem till mina föräldrar, för jag vet inte riktigt var jag annars ska vara. Jag har suttit ute och känt av sommaren för första gången i år. Jag har vänt blicken mot en stjärnhimmel och försökt minnas när det hände senast. Det är skönt, men det gör mig också så jävla bitter. Chansen att vara fadder är här nu och den kommer aldrig igen. Kanske skulle det ha varit bra att tänka på något annat, men jag måste tackla förlusten nu. Den varken väntar eller flyttar på sig.
 
Första natten kom vi överens om att ingen skulle sova ensam. Och jag tänkte att jag nog aldrig skulle kunna sova själv igen. Men så kom jag hem till föräldrarna och sov som en sten i tio timmar, alldeles själv i min breda säng. Inför natt två var jag nästan kaxig, men väcktes av en mardröm om dig och låg vaken mellan fyra och sex för att sedan drömma ännu en vrickad dröm.
 
Tröttheten är konstant. Min vakna tid är ganska stabil. Det är som att jag redan tänkt alla tankar, känt alla känslor och uttalat alla ord. Motivationen som försvann totalt för en vecka sedan börjar sakta krypa tillbaka. Samtidigt vill jag skrika stopp. Jag hinner inte, jag orkar inte. Stress. Krav och måsten känns tyngre än någonsin. Eller mest oväsentliga. Vem fan bryr sig om kurslitteratur när allt jag behöver är att andas ut, komma ikapp, finna ro och göra sådant jag faktiskt mår bra av?
 
Påminn mig om att inte jobba nästa sommar. I alla fall inte så mycket. För trots att normen är att slita sig sönder och samman, helst jobba 200% och hinna med att vara en vettig person samtidigt är det ingen som tackar en när man gör det. Fast gör man det inte så är det gärna både en och två som står där med pekpinne och dömande kommentarer. Kanske är det jag själv som driver på mest. Vet ni vad, jag skiter i allt det där. Jag är trött på att försöka vara andra till lags och själv bli utmattad och odräglig på kuppen. I fortsättningen ska jag göra mitt yttersta för att göra det jag mår bra av. Det är faktiskt inte så coolt att springa från allt, dränka sig i jobb och andra uppdrag tills man knappt kan andas. Trots att jag kanske tyckte det innan.
6 kommentarer

Än finns det tusentals tårar kvar

Fötterna rör sig över asfalten i lägsta hastighet. Jag har slut på bränsle, inget driv i steget. Jag stålsätter mig i de värsta situationerna, svarar lugnt på de frågor jag får och nickar kort när jag får ett dödsbesked kastat i ansiktet. Och jag gråter på en kompis vardagsrumsgolv, i väntan på bussen, på vägen till en vän, när någon dröjer för länge och när jag vaknar på morgonen och allt fortfarande har hänt på riktigt. 
 
I en av våra sista diskussioner beskrev du mig på ett sätt som liksom fastnat. Dina reflektioner gjorde ofta det. Denna främst för att det är en bild av mig själv jag gärna behåller. 
"Du skulle reagera som du alltid gör. Du är ju väldigt öppensinnad. Och så skulle du ställa tusen frågor."
Jag kan inte döma dig. Jag unnar dig lugnet. Det är tragiskt, men jag förstår dig. Jag tänker på hur du hade tittat oförstående på oss om du såg oss nu, när vi sitter i högar på soffor och golv och håller om varandra.
 
Och så är jag arg. Arg och ledsen. Arg för att du lämnade oss i en sådan här sits, för att våra frågor aldrig kommer få svar. Arg för att orden kommer eka i mitt huvud och för att bilderna kommer blixtra till på min näthinna när jag minst anar det. Och jag är ledsen för att du aldrig skulle förstå vilka känslor du lämnade efter dig när du gick. Det finns en så väldig tomhet i allt som skulle vara men nu aldrig kommer bli.
 
Du finns i kamerarullen på min telefon. Du finns i listan över mina mest kontaktade personer, där du redan börjat halka ner. Den sista flaskan som hamnade bland min pantburkar var den du drack ur när du var här på min födelsedag. Det var sista gången jag såg dig. Och det gör ont när jag tänker på att jag fick ha dig bredvid mig i elva månader men nu måste bära dig inombords all den tid som återstår. Varje gång jag räknar in oss, fattas en.
7 kommentarer