366

Årets sista dag. Det är över nu, och jag som aldrig gillat nostalgi. (Lögn.)
 
Jag har behövt skriva så mycket det senaste, men jag har hittat varken tid eller ro. Jag tänker på veckorna då jag omedvetet klätt mig helt i svart och inte kunnat äta. Hur stunder med mina vänner varit det enda som fått mig att andas och hur ett alkoholrus varit det enda som fått mig att känna mig lätt. Jag tänker på dagarna då jag känt att jag är på bättringsvägen, för att ett par dagar senare ligga som en deformerad klump på sängen och undra hur fan jag hamnade här igen. Jag har försökt läsa en bok och se en film, men koncentrationsförmågan är förstörd. Istället har jag klickat på utvalda appar i mobilen, om och om igen. Tänkt att Utforska-fliken på Instagram nog kommer bli min död. Jag tänker på att jag särskilt de två senaste veckorna vaknat varje morgon med ett så hårt tryck över bröstet och en kvävande ångest. Det har gjort fysiskt ont att vakna. Tankarna snurrar inte på högvarv som de brukar, de mal snarare runt som en trögflytande vätska där inne, fyller ut varje tomrum med sin tyngd.
 
Någon säger "Jag tror inte vi förstått hur dåligt du mått den här hösten", och det är det nog ingen som har. Inte jag heller. Någon säger "Om jag mådde dåligt skulle jag aldrig trycka upp det i ansiktet på folk", och det är exakt vad jag gör just nu. Förlåt. Förlåt att jag öppnar upp när det är finare att hålla inne. Fast samtidigt, om jag inte berättar finns det ingen chans för förståelse. Och det känns extra viktigt när jag får veta att min vän vid minst ett tillfälle bett om hjälp och inte fått den. Vissa får inte hjälp och det kostar liv. Det kostar liv. Jävla idiotvärld.
 
Någon säger "Det är så häftigt att du flyttade och fick ett så nära tjejgäng, igen! Hur gör du?" och jag blir varm. Dels för att jag har personer omkring mig som är bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig, dels för att mina gamla vänner är genuint glada för mina nya. Jag vet inte hur jag gör. Det kanske är i kategorin vänner jag dragit vinstlotten i livet. Jag vet bara att de har varit mitt största stöd det här jävla året. Jag lever på dem.
 
Jag är väldigt otrevlig att ha att göra med just nu. Jag har noll tålamod med skitsnack, ruttna åsikter, hånskratt och översittarattityd. Jag kan inte se förbi det. Det finns så mycket ilska i mig. Och jag är så oerhört trött på folk. Mamma får ta den största smällen. Jag skriker på henne. Kanske för att hon är den enda jag vågar konfrontera. Hon är den enda jag vet säkert aldrig skulle vända mig ryggen.
 
Jag rörs till tårar av ord och omtanke från någon som själv är på botten. Hur tackar man nog? Jag överväldigas av att kunna åka ifrån mina närmsta vänner i Jönköping och ändå ha så många fantastiska här nere. Vi ses över frukost som blir till lunch, på promenader i skogen och under spontana festligheter. Vi skriver listor och åker bil för sakens skull. Jag har räknat ut att jag kan leva på deras energi ungefär två timmar efter att de gått. Sedan viftar jag försiktigt med handen igen. Vill någon förbarma sig över mig ikväll? Jag hoppas hoppas hoppas att jag en dag kan ge tillbaka för allt de gör för mig bara genom sin existens.
 
Jag får nog sluta nu. Fast att det finns tusen saker till att säga. En annan gång. Senare. Eller kanske inte alls. Vi får se. Jag gillar att se ett nytt år som en nystart, och jag önskar att jag hade varit mer hel vid det här laget. Att jag hade kunnat möta det nya året med ny energi. Istället tror jag att den får växa sig fram. Nåväl. Jag är ett öppet sår, men jag ska nog läka tillslut. Ta hand om er. Och varandra. Ta för fan hand om varandra.
2 kommentarer

Mina mest gillade bilder på Instagram 2016

 
NIO.
Här turistar jag i Amsterdam med karta och mobiltelefon. Det regnade. Julia och jag var vilse och blev förmiddagslulliga.
 
 
ÅTTA.
Här är Julle och jag för några veckor sedan när vi hade tvåmannaparty i min lägga. Det slutade i en spontan utgång och efterfest med pizza och tecknad film.
 
 
SJU.
Julle och jag - igen! Alla älskar oss. Här något mindre fräscha kanske. Den här kvällen blev jag förresten av med min mobil och alla mina kort på dansgolvet. Oskönt.
 
 
SEX.
Kanelbullens dag. Bildtexten handlade om just kanelbullar, kaffe och Kent. Och vem gillar inte sånt, liksom. Minns att jag mådde så himla dåligt den dagen. Så glad att Moa matade mig och att Julia strök mig över ryggen.
 
 
FEM.
Detta var ju inte ens en vecka sedan! Mor, jag och storasyster i soffan på julafton. Jaharå.
 
 
FYRA.
En selfie hittar vi högt upp. Ser att detta var innan jag tappade mitt översta örhänge och hålet växte igen. Senare den här dagen hade jag och några friends drinkkväll.
 
 
TRE.
Gulliga nissar har picknick i skogen. Oemotståndligt, indeed. 
 
 
TVÅ.
Mitt hem är visst också omtyckt. Har det ganska hemtrevligt ändå.
 
 
ETT.
Årets mest gillade bild är en bild på... mig! Nästan en kopia av den föregående. Samma tröja i varje fall, men jag lovar att det skiljer två månader bilderna emellan och att jag tvättat tröjan. Av denna lilla samling att döma är Ellen i rött ett framgångsrecept.
instagram
4 kommentarer

Dagboksanteckningar från 2016

19 januari
Tiden går och raderna som skrivs är få. 
Livet är ganska bra, om än jävligt instabilt. 
Folk är här hela tiden. Springer ut och in. Jag gillar det.
 
Jag vill skriva igen, men inspirationen finns inte.
Det blir liksom ingenting. Bara tomma ord som aldrig kommer betyda något.
 
22 januari
Jag kan inte förlita mig på någon annan.
Särskilt inte denna annan. 
I så fall någon helt annan.
Fast jag är nog inte redo för någon helt annan.
 
 
 
29 februari
Jag vet att du saknar någon annan ikväll, men jag saknar dig.
 
19 mars
Det är snart april men snö singlar ner från en grå himmel ändå.
Solglasögonen förblir ouppackade i ryggsäcken. De liksom skrattar åt mig.
 
Inget blev som jag tänkt mig, för jag vill bara vara någon annanstans än här.
Egentligen på en specifik plats med en specifik person.
För jag vill inte att du ska vara där med någon annan,
och jag vill inte vara här utan dig.
Saknar.
 
22 mars
Förlåt, och fan ta dig.
Allt är inte mitt fel.
 
29 mars
Har hört att man inte ska radera det man skriver, men mina ord är ofta överflödiga.
Nästan kletiga. Extra allt utan innebörd.
 
Jag känner mig tom ikväll för tårarna kom från ingenstans och föll för allting.
För någon annans sena självinsikt och tårfyllda ögon. För besvikelsen och otillräckligheten.
För att jag behandlar andra svinigt när jag inte står ut med mig själv.
Jag kommer ju alltid tillbaka till det. Att felet ligger här.
I hjärna och hjärta på den som aldrig är nöjd.
 
För ett par dagar sedan var jag tillbaka på samma plats som för ett år sedan.
Samma säng, samma namn på samma skärm. Allt precis likadant.
Samma konversation. Fast helt fel.
Livet pågår någon annanstans. 
 
 
 
20 april
Anstänger mig för hårt, kräver för mycket.
Hur kan jag fortfarande tro att jag förtjänar bättre?
Kent och några tårar på lakan som borde bytas.
Tack och adjö, skitdag.
 
22 april
En dag av lycka, lycka, lycka.
Ingen kan ta det ifrån mig.
 
22 april, igen
Okej, mitt täcke luktar som du. Snart vänjer jag mig vid minnen.
 
24 april
Det gamla är lämnat bakom. Och det känns okej.
Allt är okej. Det finns mer, det finns fler.
 
24 april, igen
Jag kommer gråta. Tyst och hysteriskt.
Jag kommer sakna din doft på mina lakan, dina händer mot min nakna hud, dina andetag i min nacke.
Det kommer svida och skava.
Jag kommer hata att se dig med andra, vilja peta ögonen ur varje tjej du ger uppmärksamhet.
Jag kommer aktivt söka information om sådant jag inte vill veta.
Jag kommer sakna våra konversationer.
Ovissheten och självklarheten.
Det kommer göra ont.
Men inte ikväll.
 
28 april
Jag var stark, men nu är det jag som går sönder.
Det är jag som håller om lite för länge och har dig i huvudet hela vägen hem.
Tänker att du verkar så jävla nöjd med situationen. Fan, fan, fan.
 
29 april
Jag träffade någon. Trevande och osäkert. Okej. Nästan bra.
Men annorlunda. Inte du, helt enkelt.
 
30 april
Jag vill berätta hur det känns när morgonen blir till eftermiddag på sängen och tårarna rinner för att värdigheten är förlorad. Berätta om dagsfyllor och vänner som botar hålet inombords. Om ögon som går i kors för tidigt och om en trasig längtan efter vad-som-jävla-helst som ska göra allt lite lättare. Om ett vuxet beslut att gå hem tidigt i ljum vårkväll. Jag har kastat bitarna av mig själv som strössel över marken. Som små spillror ligger de där. Jag bara tittar på. 
 
 
 
1 maj
Det var en flyktväg, ett plåster på såren. 
Och en nyfikenhet som behövde dämpas. 
Kanske var det även ett bekräftelsebehov som behövde stillas.
 
Jag hittar ingen motivation till att gå upp på morgnarna just nu. 
Ligger bland blåmönstrade lakan och lyssnar till svenska sorger.
Fäller en tår och saknar dig.
 
Sen fyller vännerna och alkoholen hålet inombords. 
Jag vinglar hem till en vän i armkrok med en annan.
Är för full. 
 
Inget jag skriver betyder något ikväll.
Det är som så ofta annars bara tomma ord. 
Jag vann i alla fall över mig själv. 
Jag skrev inte fast att det kliade i fingrarna. 
Jag suddade ut orden på skärmen och tryckte bort ditt namn. 
Jag ska inte jaga någon som inte vill ha mig.
 
3 maj
Huvudet är så förvirrat och hjärtat lika så.
Jag vill inte vara utan men vet bättre.
Det gör ont oavsett.
Fan. Säg bara hur du vill ha det.
 
11 maj
Jag gör alla fel i det här spelet. Precis när jag började känna mig stark rev jag ner allt för mig själv igen.
Som att jag inte kan tillåta mig själv att vara lycklig. Så mycket för ingenting. Ingen vill ha mig nu.
 
27 maj
Livet är varmt och enkelt.
Fruktansvärt fullbokat och stundtals utmattande, men fint.
Jag känner mig trygg i vad vi har. Och kanske är det livsfarligt.
Men ångest och oro är också livsfarligt, så det spelar liksom ingen roll.
 
30 maj
Det finns ingen framtid för oss. Du har alltid varit någon annans.
 
 
 
4 juni
En orolig klump i magen.
Har du tröttnat? Ångrar du dig?
Var det falskt alarm? Kväver jag dig?
 
7 juni
Måste man brinna, eller räcker det att man glöder?
Räcker det att man liksom sprakar lite grann?
 
8 juni
Längtar, längtar, längtar.
Vill vara med dig jämt.
 
9 juni
Mina andetag doftar öl. De alkoholhaltiga tankarna krampar av en intensiv längtan istället för en trasig saknad.
Hur hamnade vi här? När blev jag kär i dig?
 
11 juni
Räknar ner timmarna tills du kryper ner i min säng.
Mitt tålamod har aldrig varit sämre. Var här nu, helst hela tiden.
 
15 juni
Du beter dig fel, men jag kan inte ändra på dig. Vill inte ändra på dig.
Önskar bara att jag var bra nog, att jag kunde bota hålet inombords i alla fall lite grann.
 
 
 
24 juli
Det är en jävla pina att tycka om någon.
 
26 juli
Jag vet inte när jag började må dåligt igen, men så plötsligt är jag bara här igen.
 
30 juli
Ibland bara slår det mig.
Jag är kär.
Och han är kär i mig också.
 
 
 
4 augusti
Aj. På riktigt. Fan.
Andnöd och hjärtkramp.
Helvete vad ont det fortfarande gör.
 
1 september
Nu går jag sönder.
Nu går jag fan sönder på riktigt.
 
22 december
Haha. Nu kräks jag.
Fan ta dig.
6 kommentarer