Heaven knows I'm miserable now

Vi står samlade på dansgolvet, alla fem tillsammans i en liten ring. I stunden dunkar mitt hjärta så hårt och oroligt att jag inte tänker på det förrän efteråt. Jag är så stolt över oss. Jag är stolt över att vi står upp, att vi håller ihop, att vi på olika sätt kravlar oss framåt. Vi är i olika faser och jag hoppas att de andra inte känner sig lika tomma och blåslagna inuti som jag gör den här kvällen.
 
Jag får nog av vimlet och alla bekanta jag inte orkar prata med och hämtar min jacka. Får sällskap hem av min vän. Vi trampar i vattenpölar, pratar bara vi som allt för sällan. Det är fint. Vi stannar till ett tag vid korsningen där våra vägar skiljs. Jag drar jackan tätare kring kroppen, skyddar mig från blåsten. Någon timme senare kryper en annan vän ner i min säng. Min vana trogen vill jag småprata lite, höra om kvällen. Som att hjärnan är igång fast att kroppen sover. Jag kan höra hur hon ler när hon säger att vi tar det imorgon. Vi skedar och i mitt halvt sovande halvt vakna tillstånd kniper jag fast hennes arm under min. Släpp mig aldrig.
 
På morgonen försöker jag andas trots att bröstkorgen spärrats in i en alldeles för trång bur. Känslan är en märklig kombination av en så intensiv inre smärta och en ledsamt ekande tomhet. Det är mörkgrått, inte svart. På något sätt är det värre. Jag springer upp och ner mellan lägenheten och tvättstugan och tänker att det är knäppt hur de vardagliga sysslorna går per automatik trots att jag känner såhär. Jag handlar frukost till min sovande vän, blir människa igen när jag har ett uppdrag och någon att göra fint för. Vi börjar i gårdagens tunga känslor och pratar oss fram till den stundande utlandsterminen. Jag längtar tills vi sorterar tvätt tillsammans. Få kan konsten att hämta upp mig från botten och se till att jag skrattar igen på ett så kravlöst sätt. Hon kan.
 
Senare sitter jag bredvid honom i ett grupprum. Han lägger sin kind mot min och jag tänker att det är märkligt men trevligt. Som två tunga säckar faller vi in i varandra. De som går förbi måste undra varför vi ser så miserabla ut. Vi pratar, säger saker jag inte kommer ihåg, men framför allt kramas vi och jag skulle kunna sitta i timmar och bara hålla om. Är tio kilo lättare när jag går därifrån.
 
Det är fredag och jag snurrar varv på varv i en stol i datorsalen. Omgiven av vänner och med en peppigare känsla än på flera veckor. Mobilen ligger i jackfickan i timmar för det spelar ingen roll vad någon skriver eller lägger upp för bild på Instagram. Jag vet att jag kommer kunna bli glad igen. På kvällen sitter min klippa mittemot mig i lägenheten. Vi dricker drinkar och ryter åt alla som fått oss att må dåligt. Läxar upp oss själva för att vi låtit andra trampa på oss utan motstånd. Vi lovar att inte ta skit igen, att i fortsättningen vara bättre för oss själva. Det finns bara glädje och självförtroende i min kropp när vi går genom stan, hamnar här och där. Mitt i natten käkar vi pizza hos mig, folk kommer och går, jag sjunger och dansar på mitt golv. Vi går till grannen och somnar framför en film. Klockan inte ens tidig morgon vaknar jag till, petar min vän på armen och lyckas gå utan att väcka de andra.
 
Idag är det mesta omöjligt. Det tar mig timmar att läsa två sidor i min kurslitteratur. Kan inte fokusera. Vi läser kriskommunikation, lär oss om vikten av krisberedskap. Jag tänker att jag hade behövt göra en riskanalys inför det här året. Rädd för allt, beredd på allt. Aldrig beredd på något. Jag lyssnar på Fredagspodden, äter choklad och öppnar varje app i mobilen 342 gånger. Pinnar sorgliga citat, bläddrar bland mina vänner på Facebook, räknar likes. Om och om igen. Ingen ro i kroppen.
 
Han är den första jag tänker på när jag vaknar. Varje morgon. Det slår aldrig fel. Jag längtar till och fasar för dagen då det inte längre är så. Tänker på personerna som nu får hans tid, hans reflektioner, hans kramar, hans trista skämt. Undrar om han avundas personerna som får bitarna av mig på samma sätt som jag avundas personerna som får ta del av honom. Gråter igen.
5 kommentarer
NICOLE

Dina texter är så fina, och vemodiga. Du är så duktig på det här att sätta rätt ord.

Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Så fint skrivet och så gripande. <3

Lillabus

Känner igen allt för väl. Vissa dagar känns allt så himla lätt och det är bara glädje och allt kommer bli så bra. Sen dagen efter är allt skit igen och man vill bara lägga sig på golvet och gråta. Men dagarna som känns lätta kommer bli allt fler och en dag kommer den där dagen du fruktar, att han inte är det första du tänker på längre.

Åh du har verkligen något att se framemot den 17:e. Skulle gärna byta plats med dig då.

Bambi

Det hjälper aldrig att höra från någon att det kommer bli bra - men det viktiga är att du vet att det kommer bli det så småningom och att du låter det ta sin tid. Visst kommer det smärta som fan - men skäms aldrig för vad du känner. Därför tycker jag att du är så fantastisk stark som skriver om dina tankar och ditt vemod.

Kattis

Så skönt att du har dina vänner som kan få dig att må lite bättre hewla tiden!☺ som vanligt väldigt bra skrivet av dig!