Jag log genom fräknarna med tårar i ögonen

 
I fredags tog jag och mina kompanjoner bussen upp till Stockholm. Hos min syster lämnade vi vår packning och drack vin. Jag fick Århundradets kärlekssaga av henne i julklapp och blev glad glad glad. Här ska läsas och gråtas.
 
 
Senare hängde vi i Gamla stan och jag snurrade runt i klackar två storlekar för stora. Mitt i allt lyckades jag göra mig själv sådär jätteledsen och fick upprepa i mitt huvud att Ellen låt bli, bara lägg av lägg av lägg av, det är inte värt det. På något vis kunde jag lägga ett lager pepp över det svarta. Och vi hade en fin kväll trots att jag helst ville ligga under täcket och lyssna på Tracy Chapman. Ägnade resten av kvällens tankekraft till att fundera på om jag blivit galen eller om det är ett steg i rätt riktning.
 
 
På lördagen gjorde vi det och det men mest var det dags för Kent. Sista gången, sista sången. Medan vi väntade gav vi varandra relationsråd och framtidspepp och jag är så himla glad för de där två. Sen äntrade Kent scenen och jag skakade, sjöng, skrek, log och grät om vartannat. Det var så jävla mäktigt. Jocke frågade om vi var redo och nej vi var inte redo men man är väl aldrig redo och saker blir ändå. Hej då.
 
 
I morse fick vi croissanter till frukost och sen hann vi med både shopping och lunch innan hemfärd. Tillbaka i Jönköping kändes det att det är söndag. Eller vad skriver jag, jag har knappt haft veckodagar på hela hösten. Men jag liksom vandrade hem genom mörkret lite med svansen mellan benen och nu sitter jag här och bränner ner mina sista ljus för det är så få dagar kvar i lägenheten och inuti känner jag mig tom men okej, nästan bra, men ändå. Så tom.
4
Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Åh så underbart att få se Kent, måste varit magiskt :)

Linnea Aurora

Fint! PLUS, blev nu starkt sugen på croissanter, haha!

NICOLE

Men åå.. lyckan att se dem sista gången =) Bästa Kent.

Kattis

Vilken härlig helg det ändå låter som ni fick i Sthlm...kan tänka mig att det var en mäktig sista konsert!☺