Kicken, vart är den?

Jag lägger en bomullspad över ögonlocket och behöver knappt använda sminkborttagning - tårarna avlägsnar mascaran från fransarna. Jag stjäl kramar till höger och vänster, söker skydd och tröst. Vanligtvis är jag ett vilt pågående känslokrig, men när andra nu frågar hur det kändes med det där och det där, då vet jag ingenting. Totalt likgiltig.

Saker har alltid löst sig för mig. Nu går allt åt helvete. Jag klarar ingenting. Drömmer mardrömmar och brottas med ångesten. Känner mig sämst, men när jag ger upp lättar tusen stenar från mitt bröst. Jag vet inte varför jag tycks vara så mycket svagare än de andra. Tror inte att ett svar skulle göra mig lyckligare. Framåt, framåt. Fortsätt andas.

Jag gråter när jag sitter på huk framför min ugn, när jag skriver texter, när jag ringer min mamma, när jag tittar på serier. Jag kan inte ens avgöra vad som triggar tårkanalerna längre, det liksom pendlar mellan det ena och det andra, tårarna faller stilla och med full kraft om vartannat mest hela tiden, och hur skulle jag inte kunna vara ledsen med tanke på allt som hänt?

På något sätt har allt blivit så tyst och stilla. Jag sitter i lä, men jag har lärt mig att känna mig hemma i stormen. Inga fotspår i snön. Det är så jävla jävla tyst och det känns som ett straff. Herregud, ge mig en vindpust i alla fall.

5
NICOLE

<3 Kram

Kattis

Vad säger att du är svagare än andra? Du kanske helt enkelt bara varit starkare under så lång tid att det inte gick längre!<3

Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Usch stor kram <3

Bambi

Du är starkare än alla andra! Utan tvekan. Vet att det inte känns så - men så är det!

Lillabus

Känner verkligen med dig. Skickar massa massa kramar även om du får riktiga fysiska.
Skönt att jag kan vara till lite stöd i alla fall. Åker du hemåt till förlorarna något under jullovet sen? Kanske kommer kännas lite lättare där.

Kramar