Midnattlig madness

Sedan jag började plugga på högskolan har vanor varit en bristvara. Ständigt nya villkor. Min enda nuvarande, och ganska tillfälliga, vana är att ställa ett alarm till tidigt på morgonen, vakna innan det ringer och svälja två tabletter med ett stort glas vatten. Därefter följer självstudier vilket i mitt fall betyder en promenad runt den ledsna gråa sjön (iklädd det där fula pannbandet, du vet, för det duggregnar och jag fryser om öronen och jag skiter i om jag är ful för det är bara tanter och deras tålmodiga medelålders döttrar som liksom rastar sin gamla mamma och så en och annan småbarnsmorsa med hund och fräsiga träningskläder som går den där jävla slingan). Jag skriver ut viktiga papper i skolan, köper begagnad kurslitteratur av någon som är sådär sprudlande och härlig och genuint skittrevlig att jag nästan mår illa igen.
 
Ilskan i mig har tagit på sig boxningshandskarna de senaste dagarna. Med brutala slag har den fått alla andra känslor att domna. Jag har fått hålla mig i skinnet (aj association till någon annans ord jag nästan hade glömt aj aj aj) för att inte skrika, spotta, slå. Jag är nykter på ett dansgolv, blir så väldigt medveten om andras fötter över mina. Scannar varje rum som med röntgensyn, livrädd för vad eller vem jag ska få se. En konstant oro trycker över bröstet. Han syns inte till. Jag äcklas av allt som får mig att se en stackars person för första gången och vilja ges tillfälle att knuffa och spotta, be henne dra åt helvete. Hjärtat skenar och kroppen skakar varje gång jag tänker på hennes grumliga jävla blick. Tackar gudarna för att jag är så konflikträdd.
 
Det är så jävla hårt att vakna på morgonen. Att hinna känna den naivt lyckliga sekunden innan verkligheten kommer ikapp. Närminnet som började spöka redan i somras blir ständigt sämre och jag svamlar, tappar tråden i varje mening. Käkarna är alltid hårt sammanpressade och min tandläkare säger att jag måste sluta. Jag har lagt min ena sorgeprocess åt sidan i förmån för min andra och snart är väl hela jag en sorg. Hur dåligt kan man må innan kroppen exploderar i ren protest?
 
Jag satte mig med datorn i sängen ikväll för att skriva om hur känslorna idag vänt. Hur jag fått plåster på såren och hårda kramar. Hur samtal med olika personer liksom gjort mig lättare, klokare, varmare. Jag satt här på min säng och kände en liten strimma hopp. Jag kunde se mig själv längre fram, när jag blivit som jag brukade fast lite bättre. Men så lyfte jag på fel lock och de fula känslorna tapetserade datorskärmen. Det var inte meningen (fast så har jag läst att det är viktigt för konsten att inte dölja the madness osv och i mig finns väldigt mycket madness). Det fina kommer en annan dag, för det finns här. Det gör det verkligen. Men för ikväll: Här är min sorg, min bitterhet, min aggressiva svartsjuka, min miserabla jävla självkänsla.
6
Kattis

Du är otroligt duktig på att klä känslor med ord och det glädjer mig att höra att det även finns några strimmor med hopp mitt i allt!:) Ibland är det skönt att låta ilskan ta över också...bara det inte blir för länge!

Linnea Aurora

Åh, din text som vanligt- så bra!

Sandra

Mycket vacker text! Jag kände mig verkligen träffad av detta. Det var så oerhört målade med de där medelålderskvinnorna som rastar sina gamla mammor och det där med käken. Jag förstår att det inte bara är en text, men ville ändå kommentera att den var mycket vacker.

Ida Lindborg ♡

du är så himla bra på o sätta ord på känslor!

Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Låter inte alls bra det där :(

Bambi

För att citera "the fault in our stars"...

"The pain demands to be felt" <3