Önska en rubrik

Här får ni en bild på mig så ni inte glömmer hur jag ser ut eller så.
 
Guys! Ni briljanta personer. Hej! Jag har egentligen tusen inläggsidéer på lager, men inget känns liksom rätt. Det finns så mycket jag vill få fram men det går bara inte. Dessutom är jag galet sällskapssjuk these days och tänker att det kan vara trevligt att hänga lite (well...) med er. Därför tänkte jag be om er support, i ett klassiskt "Önska en rubrik"-inlägg!
 
Precis som det låter får ni lämna en kommentar med ett eller tjugo förslag på inlägg ni vill att jag ska skriva. Det kan vara precis vad som helst, men jag tar för givet att ni känner mig i alla fall lite grann vid det här laget och kanske inte föreslår att jag ska visa upp vad jag har i handväskan. Eller så gör ni det och då får ni en bild på mitt busskort och min Karlsson på taket-nyckelknippa. Ja, ni fattar. 
 
Utmana mig gärna en smula. 
22 kommentarer

Vi kommer minnas allt i färg efteråt

 
Alla påpekar hur fort jag pratar. Jag förstår det själv först när jag hänger mina fuktiga lakan på tork nere i tvättstugan. Håller pratet samma tempo som tankarna är det inte konstigt att andra behöver en tolk då och då för att förstå mig. De är extra högljudda också, tankarna, när jag för första gången på ett dygn blir själv. Som att de liksom tar ikapp, faller på plats och måste luftas. Snälla, släpp ut oss då. Dialogen mellan mig och mig är så intensiv och sprakande att jag börjar undra om jag uttalat den högt. Det är bekännelser, insikter och debatter. Men ingen kan besvara min fråga - korridoren är tom och lamporna blinkar till en efter en först när jag stampar foten i marken.
 
Jag pratar lättsamt om det som är svårt, men orden stakar sig när det handlar om bagateller. Jag tänker på hur sjukt självcentrerad jag är, helt jävla uppslukad av mig själv och mitt eget. Kanske är det en naturlig del av någon viss period i människolivet, vad vet jag. Jag tänker på hur jag sa hejdå och inte saknade något. Vill bara framåt och blir lite avundsjuk när andra pratar med sådan värme om det som var. För mig känns det knappt minnesvärt. Om det är sorgligt eller också det bara någon period eller process, det vet jag inte. Kanske är det bara ett tecken på att allt helt enkelt är bättre nu.
 
Klackar på en uteservering. Var vädret klart eller regnigt? Den detaljen har minnesbanken inte sparat på, men jag kommer ihåg att jag var glad och sedan förbannat tjurig. Jag är helt odräglig när jag får mina dippar, försvinner in och vägrar kommunicera. Utsätter mina absoluta favoriter för grinigheten och skäms så fort de går. Jag återvänder till nutid och tänker på hur mycket jag håller tillbaka. Vågar inte bekänna allt fint jag tänker av rädsla att skrämma iväg. Och där med de fuktiga lakanen i famnen stannar jag upp mitt i en rörelse med en panikartad känsla. Fan ta dig om du lämnar mig nu.
12 kommentarer

Tankar i juli

 
Jag ser dagarna passera på whiteboard-tavlan i restaurangköket. Tavlan där jag varje morgon stryker bort en siffra med pekfingret och skriver dit en ny under rubriken Specialkost. Det blir extra tydligt där, hur tiden helt hänsynslöst rusar fram. Den började springa för flera år sedan och den har liksom aldrig saktat ner sedan dess. Fast jag behöver inte jaga den längre. Vi springer tillsammans, håller farten åt varandra.
 
Jag tänker på hur mycket jag lär mig varje dag. Alltså, på alla sätt. Det blir aldrig lika tydligt som när en liten liten person lär sig att krypa, gå, prata. Ni vet, man pratar om hur fort småbarn utvecklas och hur det där sedan avtar, saktar ner. Jag tycker nog inte det. När jag tänker tillbaka på vem jag var för bara några år sedan, några månader sedan, igår - jag vill liksom bara klappa mig själv på huvudet. Du trodde att du visste något om livet, gumman. Och så blir det urfånigt när jag tänker på hur kort bit jag vandrat och hur långt jag förhoppningsvis har kvar att gå. Jag kräver en förklaring från alla som är fem år äldre, tio år äldre, pensionärer. Hur håller ni fortfarande ihop? Hur kan era minnen, erfarenheter, tankar och känslor inte ha slitit huden isär? Det jag samlar på mig bubblar under skinnet, och trots att det är fysiskt omöjligt börjar jag fundera på när jag ska explodera. Det är alldeles proppfullt här. Jag är övertygad om att huden kan gå sönder av allt innehåll, om inte i en explosion så i en mer utdragen process. Ni vet sådär som när man lastat matkassen för tungt. Fast minnen, erfarenheter, tankar och känslor tar ju faktiskt ingen fysisk plats - trots att de känns så himla stora, trots att de verkar vara det enda som existerar.
 
Det här skulle vara en text om något helt annat. Om en massa saker egentligen. Men ibland tar orden andra vägar, går dit de vill, och det blir vad det blir. Kanske vad det behöver bli just för stunden.
11 kommentarer