Smygpsyko

 
Skärtorsdagshej från ett vrak. Mina vänner har lyssnat på mitt ältande och mina smått orimliga tankar i flera dagar nu. De har tittat oförstående på mig över köksbord, skrattat åt min hopplösa ynklighet, tröstat genom telefonen, peppat med sms, kramat om i kylig kvällsvind, gett mig mothugg och ställt upp i alla lägen. Jag har varit så fruktansvärt instabil. Korta stunder av enorm pepp, sedan tillbaka ner igen.
 
Hur än hjärnan spökar går ju livet vidare. I veckan har jag haft vernissage, gått runt Munksjön, tittat på film och jobbat som ambassadör på en rolig mässa. Imorgon drar jag hem till skogen för påskfirande med familjen. Ska försöka ta tag i livet på kuppen, allt det där som ligger och släpar liksom. Finner tröst i att svackan snart måste vara över. Vet att jag är såhär, att det är okej. Har dock en släng av dåligt samvete. Min hyfsat nyvunna öppenhet gör ju att svackan drabbar fler än bara mig själv. Fina vänner som står ut med sitt smygpsyko till vän.
22 kommentarer

Din knutna hand i min

Jag och storasyster.
 
Vill man så hinner man mycket på en vecka. Skoldagarna har varit fyllda med ateljéarbete och precis som det mesta i den här kursen fick det tolkas ganska fritt. Min grupp valde att se det som dagispyssel och långa luncher. Jag har varit trött och stundtals oengagerad - haft alldeles för nära till tårar, men sovit gott och skrattat ibland. Helgen spenderades i huvudstaden där det inhandlades dyra jackor och biljetter till Kents sista spelning. Här skulle jag kunna göra en lång utläggning om dagarna med familjen, men jag finner ingen ro till det. Och kanske är det bäst så.
 
Veckan började och slutade med ungefär samma trista känsla, men däremellan har det varit fint, varmt och kärleksfullt. Jag tappar det såklart precis när jag tillåter mig själv slappna av och känna någon slags trygghet. Allt liksom stör och gnager. Dagarna flyter in i varandra, har ingen struktur. Jag känner mig ledsen och fel. Oroar mig för allt. Vet inte vad jag har, var jag är eller vart jag ska. Ett jävla gränsland. Gräntzland. Det låter lite som att det är här jag hör hemma.
13 kommentarer

Egoist

 
Du är socker, nyfikenhet
Jag är starkt svart kaffe, ambitioner och regn
En monoton vers behöver en stark refräng
Vårt motto var länge ta ingen skit
Men du kom på ett bättre
Var lite lite snällare än du måste vara nu
 
För vi ska aldrig bli som ni
Det finns de som säger att kärlek är så enkelt
Antingen har man den eller så har man inte
Och plötsligt står du där övergiven i regnet
En fot i graven bland syrener och studenter
 
Vi ska leva, leva livet
Vi är drivet, vi har drivet
Vi ska leva, leva livet
Vi tar allt, ja, allt för givet
 
Bered en väg för en ny terrorist
Bered en väg för en ny egoist
Bered en väg för en ny terrorist
Bered en väg för ego, ego, ego...
kent
5 kommentarer