Kan aldrig stoppa tiden som går

Kolla drömmig förmiddag vi hade idag!
 
Jag har försökt formulera mig i en och en halv timme nu. Orden kommer liksom inte till mig alls idag. Men jag vill vill vill skriva om denna sista dag i maj. Denna soliga, varma, somriga supertisdag då allt löst sig. För oss alla. I alla fall för en kort stund. För nu. Och nu är ju faktiskt allt vi har.
 
Jag har flängt fram och tillbaka mellan uteserveringar och nyupptäckta parker. Upp och ner längs gatorna. Hela innerstan har jag bockat av. Tittat och sett. Umgåtts prick hela dagen. Pausat korta stunder på soffan tre trappor upp. Jag har fått krama om både den som gråter och den som studsar upp och ner och glädje. Jag har stått tillbaka, låtit dem prata, för det har varit de som behövt få saker ur sig. Och så har jag fått spännande inputs från andra. Och jag blöder av kärlek när jag tänker på hur fina och kloka och omtänksamma människor jag har omkring mig. Tack för allt ni lär mig, om mig själv och om andra.
 
Nu: Jag och mitt aggressivt rödbrända ansikte laddar upp för morgondagens arbetspass. Och för terminens sista Aka-utgång. Och för ett intensivt schema som sträcker sig fram till den 18 juni ungefär. Där någonstans ska jag pusta ut lite. Men livet är fint, hörni. Andas kan jag göra någon annan gång. Typ ikväll när jag sover med öppet fönster.
12 kommentarer

Till dig som förminskar och viftar bort

 
I hela mitt liv har jag förlåtit. Rättat mig efter situationer utan att någonsin ifrågasätta. Flutit med. Nu är det bra och nu är det dåligt. Och varje gång det vänt uppåt igen har vi låtsats som om helvetet aldrig hänt. Som en tyst överenskommelse att om vi inte pratar om det så finns det inte.
 
När jag själv betett mig som ett svin mot andra för att prioritera mitt stora jävla ego har jag ibland velat skylla på att det är det enda jag vet. Det är så jag lärt mig att man gör. Att det räcker att säga, att man inte alltid måste handla därefter. Fast så vet jag att det bara är en alldeles befängd ursäkt för att lindra mitt dåliga samvete. Vi är så fulla av fel allihopa, jag vet ju det. Därför förlåter jag. Vi kan inte alltid begära så mycket av oss själva. Jag lider med er, med oss, som hanterar jobbiga situationer på ett sätt som lämnar andra i knipa. Vi som saknar handlingskraft när andra håller på att drunkna. Kanske har jag blivit precis en sådan person som jag mellan tårarna lovade mig själv att aldrig bli. Det rationella har alltid tilltalat mig i teorin, men aldrig i praktiken.
 
Jag är sällan arg på den som sårar och sviker. Kanske är det därför jag blir oförstående när andra uttrycker sin besvikelse mot mig för det jag anser är bagateller. Jag förlåter innan du ber mig, främst för min egen skull. Ilska blir så tung att bära när annat måste få plats. Men idag vill jag säga hej till dig som förminskar mina problem (du som tycker att jag är för ung för att ha sådana är för gammal för att ha en åsikt) och till dig som säger att mina känslor är orimliga (du är orimlig, faktiskt). Framför allt vill jag säga hej till dig som ber mig att glömma det som varit (det här kan du inte ta ifrån mig). Dra åt helvete.
7 kommentarer

Saker som händer och känns

Tidigare i veckan fixade vi en flagga till höstens inspark. 
 
Min vanligaste tanke den här veckan: Stopp ett tag. Fånga, fånga, fånga. Jag måste ta till vara på, förvara, kapsla in. Vill skriva tusen ord om varje minut, för allt känns så mycket. Och jag är livrädd att det ska försvinna med tiden, så som det mesta gör. Jag måste klottra ner så mycket som möjligt, bevara känslan i texten, för jag vill aldrig aldrig glömma hur livet ter sig just nu.
 
Jag vill alltid minnas hur det är att skriva en uppsats med Julia. Hur vi vandrar från skola till bibliotek till liten lägga. Drar runt på böcker och datorer. Sitter i grupprum, ligger på sängen, hänger över soffan. Skriver lite, bollar idéer, rättar till, pratar om annat, känner hopplöshet, skrattar, gråter, sitter nära, sitter långt ifrån och skriver lite till. Hur pluggdagar blir till filmkvällar som blir till nattliga samtal om livet. Jag vill alltid minnas förfester med alldeles för många overallklädda smurfar på samma golv. Samtalen med den och den och den. Alkoholhaltiga komplimanger och tjuriga kommentarer. Gruppkramar. Dansgolv där en vän trycker min hand varje gång en viss person befinner sig bakom min rygg. Söta meddelanden från ingenstans. Och hur vi vandrar den mörka cykelvägen hem för att sova tillsammans i min lilla 90-säng. Jag vill alltid minnas kvällsturer till en annan del av stan trots att en tidig morgon väntar. Matos från pannkakor, serietittande och sammanflätade händer.
 
Jag är lycklig nu. Genuint. Och så har jag bara hunnit nämna en bråkdel av allt som händer och känns. Jag skulle kunna snacka jobb, jobb, trevliga människor och ännu mer jobb, men det får liksom inte plats. Tror att både ni och jag behöver andas lite. 
10 kommentarer