Kan aldrig stoppa tiden som går

Kolla drömmig förmiddag vi hade idag!
 
Jag har försökt formulera mig i en och en halv timme nu. Orden kommer liksom inte till mig alls idag. Men jag vill vill vill skriva om denna sista dag i maj. Denna soliga, varma, somriga supertisdag då allt löst sig. För oss alla. I alla fall för en kort stund. För nu. Och nu är ju faktiskt allt vi har.
 
Jag har flängt fram och tillbaka mellan uteserveringar och nyupptäckta parker. Upp och ner längs gatorna. Hela innerstan har jag bockat av. Tittat och sett. Umgåtts prick hela dagen. Pausat korta stunder på soffan tre trappor upp. Jag har fått krama om både den som gråter och den som studsar upp och ner och glädje. Jag har stått tillbaka, låtit dem prata, för det har varit de som behövt få saker ur sig. Och så har jag fått spännande inputs från andra. Och jag blöder av kärlek när jag tänker på hur fina och kloka och omtänksamma människor jag har omkring mig. Tack för allt ni lär mig, om mig själv och om andra.
 
Nu: Jag och mitt aggressivt rödbrända ansikte laddar upp för morgondagens arbetspass. Och för terminens sista Aka-utgång. Och för ett intensivt schema som sträcker sig fram till den 18 juni ungefär. Där någonstans ska jag pusta ut lite. Men livet är fint, hörni. Andas kan jag göra någon annan gång. Typ ikväll när jag sover med öppet fönster.
12 kommentarer