Vecka 47 - när vi tar slut

Måndag
 
Jag kommer tillbaka Jönköping med känslorna som ett ilsket sprakande moln omkring mig. Min kurator lugnar mig en smula. På ett kafé pratar jag bort timmar med tjejerna. De frågar, lyssnar, tar in. Jag inser att det enda som lättar min andning är att få prata, prata, prata. Prata lite till. Jag springer till bussen.
 
Han som är min frågar hur jag mår. Jag säger att jag är ett påkört djur vid vägkanten. Så nära död jag kan vara utan att vara riktigt död. Vi pratar och håller handen och ligger nära och duschar och äter rostbröd. Han ger mig massage och kliar på min rygg. Vi ser ett avsnitt Buffy och somnar ihop.
 
Tisdag
 
Jag ber honom sätta sig upp i sängen så att jag kan krama honom. Hårt. Kanske känner jag hur tiden rinner ut. Vill inte släppa taget. Vi kysser varandra hej då utanför biblioteket. Jag går fram och tillbaka över campus. Ringer viktiga samtal mellan gråtattackerna. Kommer på mig själv med att utbrista aj och fan när jag stryker fram och tillbaka över golvet i lägenheten. Julia knackar på. Hon kramar om varje gång jag avbryter mig själv med tårar.
 
Jag möter upp min favorit igen. Vi går på stan och jag älskar hans kommentarer. Fäster blicken i hans nacke och vill gråta igen för att han är så fin och för att jag vet att vi kommer ta slut. Vi tar slut. Och jag gråter nästan oavbrutet. Han plockar ihop mina saker, ställer dem på bordet framför mig. Tandborste, sminkborttagning, kattmugg. "Nej, nej, nej. Jag vill inte." Tillslut gråter han också och då går jag sönder ännu mer.
 
Vi skiljs åt och jag ringer ner min granne. Han ger mig en kram och säger att jag är stark. Jag har aldrig känt mig mindre. Jag åker buss till Moa. Hon lagar mat och lassar upp på min tallrik. Julia skriver listor, överlevnadsstrategier. Jag sitter på en stol och pratar. Tårarna är slut. Vi äter glass med varma hallon och jag får somna med Moa bredvid mig.
 
Onsdag
 
Jag vaknar och ångesten ligger så tung över bröstet att jag knappt kan andas. Vad fan har vi gjort? Moa läser peppande citat och visar bilder på kattungar. Jag vrider mig i sängen, gnyr av emotionell smärta. Hon ser, hon förstår, hon tillåter. Jag pratar med min bästis i telefonen och nu rinner tårarna igen. Moa dukar fram frukost extra allt. "Ät vad du är sugen på. Du behöver inte om du inte vill." Vi pratar tills trycket över bröstet lättar. Jag lånar hennes dusch och vi går ut på stan, möter de andra tjejerna. Umgås hos den ena och sen den andra. Han skriver och frågar hur jag mår. Vi hamnar hos en tredje. Sist jag var där var han med och han har skrivit i hennes kompisbok och på raden för hans intressen står mitt namn.
 
När jag kommer hem har jag inte varit själv på ett dygn. Jag tittar på skräp-tv. Ler. Känner mig starkare. Jag kryper ner i sängen. Utmattad men klarvaken. Stirrar i taket. Tänker att min lägenhet aldrig blir riktigt mörk. Sneglar på mobilskärmen. Blänger. Han skriver inte. Jag somnar.
 
Torsdag
 
Det är dag två och jag konstaterar att morgnarna är värst. Ligger kvar i sängen tills mina vänner skriver att jag måste äta frukost. Reser mig upp. Tittar mot mittenfönstret, tänker på vimpeln som hängde där när jag fyllde år. Hulkgråter igen. Snorar. Blöder näsblod. Äter tre skedar yoghurt, slänger resten.
 
Jag lyssnar på min enda glada spellista. Duschar länge. Plattar håret, gör fransarna längre än någonsin. Känner mig fin. Jag möter honom vid bussen och hämtar min cykel. Han håller min hand och stryker mig lätt över ryggen. Vi ska åt varsitt håll men han får inte gå än. Jag vill prata. Pladdrar för mycket. Han är tystare. Jag gråter i hans famn igen.
 
Fredag
 
Vi samlas tidigt i skolan, tjejgänget. Köar. Ser hela Mysteriet på Greveholm. Skrattar högt. Jag vill att han också ska se. Fem timmar försvinner fort. Jag finner tröst i att bara vara nära mina hjältar. Går till stationen. Moa packar ner en banan i min ryggsäck. "Färdkost." Jag tar tåget hem till mina föräldrar. Äter soppa, känner mig stingslig. Spenderar hela kvällen hos Elin. Vi blir ett litet gäng som äter fryspizza och dricker te, ventilerar det tyngsta och skrattar åt gemensamma minnen.
 
Lördag
 
Mamma frågar hur jag mår och jag svarar att det känns som att någon dött igen. Jag tittar på Vinterstudion och rapporterar från loppen för det står på listan över saker jag gillar att göra men har slutat med. Jag tar tåget till Kalmar, pratar med Julia i telefonen tills samtalet bryts. Inser att jag är i skogen igen. Blickar mot mörkret utanför fönstret. Jag spenderar kvällen med mina gymnasiequeens. Vi spelar spel, lockar hår, dricker vin, äter saffransbullar och står på dansgolvet till klockan 3. Två timmar senare klämmer vi ihop oss fyra personer på en bäddsoffa. Pillar hår och kliar rygg, lyssnar på musik och somnar skedandes.
 
Söndag
 
Jag njuter av att vakna i en hög med vännerna, till ljudet av ett alarm som ingen orkar stänga av. Vi ligger kvar länge. Jag läser gamla inlägg på min blogg. Kommer ihåg saker jag glömt. Minns hur kär och lycklig jag varit. Tänker att jag måste säga det till honom, berätta hur glad han gjort mig. På eftermiddagen äter vi thaibuffé. Bokstäverna på en registreringsskylt påminner om hans namn. Jag tar tåget hem igen.
 
Det är söndag. Veckan är slut. Jag är trött och sliten. Tänker att jag i början av veckan var ihop och nu är isär. Jag har dött, igen, men jag lever. Det är ungefär så jag svarar när någon frågar hur jag mår. Att hjärtat fortfarande slår och lungorna fungerar. Moa påminner mig om de fina stunderna mellan de smärtsamma. Så länge de finns får det göra hur ont som helst. Man överlever. Jag ringer honom för jag vill prata men han är upptagen och jag glömmer bort vad jag ville säga.
9 kommentarer

Att göra slut

Jag vet inte hur man beter sig när man gör slut, för jag har aldrig tidigare varit ihop.
Ingen innan dig har varit värd det. Du har alltid varit värd det. Du kommer alltid ha varit värd det.
 
Från en sista insparksdag i vår nya stad då stjärnor låg på bordet mellan oss, genom vinter och vår. Upp och ner. Så eller kanske så. Nej fast jo. På ett eller annat sätt har du alltid varit där. Blivit en så stor del av min vardag. Så länge jag har bott i den här staden har du funnits bredvid. Och när du och jag blev vi kastade livet de tyngsta av utmaningar på oss. Kanske är det händelserna som slitit på vår relation, kanske måste vi bara inse att vi inte kan vara tillsammans på det sättet.
 
När vi nu tagit slut spelar det inte så stor roll vad som skavde. Jag sitter kvar med vetskapen om att vi gör rätt och smärtan i att det kommer göra så jävla ont en lång tid framöver. Allt är bara svart och sorgligt. Jag passar på att äta de gånger illamåendet inte kväver mig, skrattar högt varje gång jag kan. Jag har plockat ner vår bild från kylskåpet men inte förmått mig slänga din tandborste än. Mina vänner kramar om, serverar frukost, ställer kaffe framför näsan på mig. Jag hade dött utan dem. Vem tar hand om dig?
 
Allt det fina slår mig i ansiktet varje minut. Hur jag bott hos dig när jag inte kunnat vara hemma, hur ditt ansikte lyst upp när jag gått förbi ditt jobb på väg hem från mitt. Hur du överraskat med födelsedagsfirande, middagar och ord. Hur du lyft in mig i duschen med kläderna på. Hur du tittat på mig med bekymrad blick när något svårt hänt och hur jag gladeligen gått en omväg till bussen för att fixa något åt dig. Hur det känts att andas med dina armar runt min kropp när jag knappt hållit ihop eller när jag äntligen haft en bra dag igen.
 
Jag ser på dig och hoppas att jag snart slutar vara kär i dig. Jag längtar tills jag kan somna utan besvikelsen över att ditt namn inte blinkar till på min mobilskärm. Jag längtar tills jag kan vakna utan att gråta ut allt eller det lilla som finns kvar i mig. Hjärtat sitter utanpå. Jag ser dig överallt. En dag kanske i alla fall gruset på gatan slutar påminna om dig.
 
Jag har aldrig älskat någon som jag älskat dig. Och det är som Michaela Forni skriver. Jag kommer nog alltid att älska dig. Ett kapitel om mitt liv kommer alltid ha ditt namn som rubrik. Där finns du nämnd i varje mening. Vad som än händer kommer dina bokstäver ha printats in i mitt liv och för all framtid ha en plats där.
9 kommentarer

14 minuter

Det hann gå 14 minuter. Jag har hört att det tar 15 att släcka en impuls. Jävla helvete. En minut till så hade jag kanske kunnat svälja min stolthet, ta ett djupt andetag och resa mig från golvet. Varför tog jag inte bara på mig ett par byxor och gick ner till den jävla bussen? 
 
Kanske spelar impulsen ingen roll. Jag hade rasat oavsett, förr eller senare.
0 kommentarer