Sju år i ett Word-dokument

Jag räknar hur många Grumme diskmedel det är kvar till flytten. Funderar på vad som ska lämnas kvar. Rustar upp. Jag började i hemkomsten och gick bakvägen till förberedelserna. Alltid i fel ordning. Jag är ganska mycket där, men mest nu och sällan då. Vinden känns mjuk och len mot min hud. De onda tankarna har svalnat, skapat distans mellan smärtan och mig. Det är inte längre taggtråd som rispar insidan. Orden gör mig möjligen lite matt, men sen stänger jag av. För jag orkar faktiskt inte mer. Kanske utmattning, kanske en fas. 
 
Jag tänker på den besatthet som får mig att plita ner varje dag i ett dokument, jämföra åren så grundligt. Som för att hitta mönster, svar eller kanske frågor. Påminns om så mycket jag glömt. Klär mig i dåligt samvete storlek XL. Vill ringa och säga tack och förlåt. Tycker att tid är livets knäppaste grej.
 
Jag inser att jag var så annorlunda då. Hade ont, men inte en aning om hur mycket mer som fanns att förstöra. Minns hur andra kunde berömma min självdistans. Jag saknar min självrespekt. Mer ensam då, men så väldigt mycket tryggare. Jag känner mig skör. Vet att självförverkligandet måste sättas åt sidan i förmån för återuppbyggandet. Blir otålig.
 
Det känns som att det här året spelar mig ett spratt, testar hur mycket skit jag tål. Snälla sluta, jag klarar ju ingenting. Undrar om de dåliga sakerna gjort mig liten, eller om de hänt för att jag rasat. 
0 kommentarer

Då och då, kanske fortfarande

Oktober
Asfalten är våt
Skorna läcker in
Ständig kväll
Trafikljusen - jag minns dem
Pölarna speglar
sken av rött, gult, grönt
 
Trängs i aulan med de jag pratade med
då men sällan nu
Dricker te på soffan
På väg bort
ett hej
arm i arm med någon annan
Ett grönt band och jag gråter
hysterisk på hallgolvet
 
 
Mars
eller kanske april
Lakan i luften
Vik på mitten
Jag skrattar
nervöst, okontrollerat
Vet ingenting
 
 
Maj
Gråter bakom solglasögonen
Sköljer gårdagens synder i duschen
Testar, försöker
Lyckas lura nästan alla
fast kanske ingen ändå
 
 
Augusti
Berg- och dalbanan
Besvikelse i regn
Det där jävla regnet
0 kommentarer

Allt var tyst, obevekligt stilla

Jag har just reflekterat över att jag känner mig apatisk när diskborsten blir suddig framför mina ögon och tårarna blandar sig med diskvattnet. Kanske lite ledsen ändå. Lite förstörd. Hulkningarna blir ljudligare när jag stryker fram och tillbaka över golvet och varsamt sveper handduken över porslinet. Torkar bort några tårar från min våta hals när jag ändå håller på. Vatten som vatten. Undrar om grannarna ser mig.
 
Nu är tårarna slut och tomheten ett faktum igen. Känner mig trött och mosig. Ofräsch på det där sättet man blir när man stiger upp ur sängen på morgonen, drar på sig en tröja och sedan inte gör något mer alls på hela dagen. Tänker på hur jag försöker köpa lycka, att det gjorde mig glad för en vecka sedan men inte idag.
 
Jag känner stress. Dels för skoluppgifter och tentor, den tunga släpande kursen. Dels för att tiden på något sätt tickar så aggressivt, en påminnelse om att snart är det försent. Jag är inte säker på vad jag tror ska få ett avslut - saker tycks inte gå över den här hösten. Framför allt ligger stressen i att hitta tillbaka. Jag är ingenting längre. Skynda att rädda, ta hand om. Ingen annan kommer göra det.
0 kommentarer