Min vän är död och det går inte över

"Hur mår du?"
"Sådär."
"Har det hänt något?"
"..."
"Ja, något mer alltså..?"
 
Min vän är död och det räcker inte.
 
Det är söndag och jag går hem från stationen. Himlen är smutsigt blågrå och kall. Ryggsäcken hänger tung på axlarna men i hörlurarna spelas peppig musik och inombords är känslan lätt. Jag börjar bli människa igen. Det är måndag och jag känner mig motiverad. Återvänder till skolan efter veckor därifrån, blir genast folkskygg och undviker ögonkontakt. Kanske inte, ändå. Det är tisdag och jag kan inte andas. Börjar nästan gråta när jag pratar med en vän i telefonen. Hjälp, vad jag saknar. Det är inte förrän jag uttalar det högt som jag förstår hur krångligt livet känns utan gänget tätt intill.
 
Det är onsdag och jag måste fly. Från bruset av röster, från måsten som kväver mig, från dialekter som liknar din. Sitter på bussen och tänker att på väg är min favoritplats just nu. På väg vart som helst egentligen. När jag kliver in i väntrummet på psykakuten finns känslorna i halsen och bakom ögonlocken. Ni kanske bara ska lägga in mig direkt. Kuratorn är inte orolig för mig. Inte jag heller, jag kan ju knappast gå sönder mer. Hon poängterar att det snart gått sex veckor, att det kanske är nu sorgearbetet börjar på riktigt. Party.
 
Min vän är död och det går inte över.
 
Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att stötta den vars liv faller i bitar. Jag vet att jag är svår. Jag var en mästare på att bygga berg redan innan, nu skymmer Alperna allt som finns utanför min lägenhet. Blicken i backen och tankarna någon annanstans. Jag gnäller, ältar, surar, funderar. Och det är så mycket som hänt och så mycket jag känt att jag inte ens vet vad det är som skaver mest.
 
Låt mig vara, men snälla ta hand om mig.
Jag hatar att känna mig såhär liten. Men ändå.
Snälla snälla snälla, ta hand om mig nu.
8 kommentarer

Kliv, kliv, överlev

 
Det har gått en månad. Fyra veckor och tre dagar sedan livet skrattade mig i ansiktet och sköt femton pilar i mitt bröst. Fyra veckor och tre dagar sedan bergväggen sprängdes till småsten. Jag är kvar med dammet som blev. Tiden har stått stilla, därför känns det svindlande att tänka på allt som hänt sedan den där kvällen. Alla möten med nya människor, alla våta kinder, alla bussturer genom stan, alla utskällningar, alla tunga kramar, alla berättelser min hjärna hittat på i sömnen, alla känslor som brottats i min kropp. Det som överraskat, det som trasat sönder, det som tagit slut och det som blivit igen.
 
Jag är inte längre en deformerad klump på golvet. Varje steg är inte en kamp och jag har inte gråtit på en vecka. Är i en period där jag trycker bort så många tankar jag kan, för jag orkar inte längre bära den dyblöta kappa som chocken slängde över mina axlar. Långsamt kommer jag tillbaka. Jag längtar igen. Jag planerar igen. Och jag måste ju få gå upprätt igen. Trots att det fortfarande finns så mycket ilska kvar och att jag kanske egentligen måste släppa ut den innan jag kan få ro.
 
Sorgen har gjort mig så liten. Jag drar mig undan folksamlingar, skräms åter av nattens mörker och stirrar i taket de kvällar jag måste sova själv. Jag irriterar mig på allt - vill spotta, skrika, slå. Vill bara att någon håller om mig på sängen och stryker mig över håret. Men så med tiden kommer insikten att jag inte kan vara odräglig och dysfunktionell föralltid. Vi har tagit oss igenom den första månaden tillsammas, jag och mina fyra. I olika takt har vi återgått till vardagen. Klappat varandra på axeln, imponerade av att vi ens står på benen. Man gör ju ändå det. Man står kvar trots att hela marken skakar. Man andas trots att hjärtat verkar ha slutat slå. Man skrattar igen trots att allt ljus dränktes i svärta. Man fortsätter gå. Med ett väldigt mycket tyngre bagage, men ändå - man fortsätter. Våra liv måste fortsätta trots att ditt tog slut. Vi måste ta några extra kliv, för din skull. Kliv, kliv, överlev.
6 kommentarer

Att våga och våga igen

 
Lördag. Moa och jag sitter på Vätterstranden från skymning till nattsvart. Pratar om allt som behöver ventileras - det där vi är så otroligt trötta på att säga men ändå inte kan tala nog om. Fyller lungorna med frisk luft. Känns som att allt blir lite renare inuti. Tänker att jag aldrig vill göra något annat än att just andas lugnt. Sedan vadar vi ut i vattnet. Ett första dopp i Vättern, ett första utomhusdopp på flera år. Plötsligt känns septemberbad som vår bästa idé. Jag huttrar av kyla och piper av glädje om vartannat. Det är så VACKERT, Moa! Och så delar vi på ett badlakan, borstar bort sanden från fötterna i det hårda gräset, tar skorna i händerna och vandrar barfota hem. Dricker välling och tittar på Sex and the City innan vi bäddar ner oss. I sömnen roffar jag åt mig allt täcke och låter Moa sova med en filt.
 
Söndag. Vi äter god frukost och ligger på soffan tills Julia dyker upp. Hon köper fika och Moa brygger kaffe som hälls upp i en termos. Vi går till Vätterstranden igen. Sitter där bland virvlande sandkorn och eftermiddagsbadande tanter och tömmer våra huvuden på tankar. Pratar om att våga och våga igen. Att man måste upp igen, trots att det känns som att alla svikit och att man inte kan lita på någon. Trots att hela världen stormar och att planeten jorden är full av idioter. Att det egentligen inte spelar någon roll hur mycket skit som kastas på en, att man måste resa sig varje gång i alla fall. Sakta, sakta. Hur smutsig och trasig man än blir på vägen. Man måste lappa ihop sig själv och man måste våga stå där med hjärtat i handen igen. 
9 kommentarer