Tankarnas krig

 
Jag upplever ett litet uppsving sedan förra veckan. Det lättade förra måndagen och det något högre grundläget har hållit i sig i mer än en vecka. Finner ändå någon slags sorg i chocken över att må hyfsat okej. Men det har varit lättare. Ljusare. Och jag vet inte varför. Vet därför inte heller hur jag ska lyckas stanna här. Jag bara tar varje liten känsla av okej, varje överväldigande bit framtidstro och håller hårt så länge jag kan. Frukostdejtar mina vänner, väljer tapeter till gästrummet, skriver upp möten och intervjuer i kalendern, pratar forcerat om allt jag tänker över köksbordet.
 
Det är så obehagligt hur jag som glad inte kan relatera till hur dåligt jag mått, och när jag mår dåligt inte kan se hur jag någonsin ska känna glädje igen. Och där jag är nu: En iver att jobba jämt, plugga mer, lära mig allt, vårda relationer, bygga nya, tjäna mycket, spar... Ungefär där börjar jag darra. Och jag vill ingenting. Skrynklar ihop ansiktet, andas orytmiskt. Oroar mig för allt. Dör av pressen. Vill krypa ur mitt skinn för huvudet är en myrstack och jag vill inget annat än att känna mig trygg, finna ro inombords. Jag imploderar av detta surr, denna jävla otillräcklighet.
15

Måndagstankar - då, nu och lite sen

 
Förra året var den 24 april en söndag. Jag visste att det skulle ta slut. Vad vi än höll på med, skulle det avslutas. För mig var det kanske mer definitivt. Det behövde vara det. Skrev till Angelica och berättade i detalj vad som skulle hända för att bevisa att min magkänsla alltid stämmer. Det fanns i den uteblivna handen på ryggen, i hans nej inte i kväll och i samtalen med vännerna där jag varje gång kom fram till att detta är hur det måste bli.
 
På fredagen sitter jag på Linnéas golv med resten av tjejerna. Det är drinkar, popcorn och spel. Vi har en så fin bild från den kvällen. Moa har en vän med sig och vi går ut och dricker öl tillsammans. Jag är så jävla glad. Vill bara fortsätta i lyckoruset för alltid, men någon kräks i glaset och vi smiter därifrån. Vinkar av någon vid en buss och skriver till min granne. Han skickar ett ljudmeddelande, säger att jag ska komma förbi och säga hej. Klockan är närmare två och jag sitter på en stol innanför hans dörr och pratar länge. Minns inte ett ord vi sa.
 
Och så söndagen. Den självklara överenskommelsen. Säger inte du något så gör jag det. Lugnet inombords. Och när jag anar minsta lilla tvivel från dig tänker jag att vi kanske inte måste göra detta trots allt. Men du hinner, och du hinner före. Du gör alltid det, för jag hänger alltid kvar vid den där lilla gnuttan något som finns kvar. Vi går och dricker öl tillsammans. Skrattar. Pratar ut i någon slags lättnad. Solen skiner. Jag nästan vinglar hem. Möter min granne i hissen.
 
- Hur känns det?
- Det känns ganska okej tror jag.
- Du ser inte ut som det känns okej.
- Det är okej.
- Säg till om det slutar kännas okej.
 
Jag sitter på golvet i min lägenhet. Lutar mig mot sängen. Skriver till tjejerna att det är lugnt, att de inte behöver komma. Ångrar mig med tiden, skriver att någon kan komma om de vill eller så men de måste verkligen inte, jag är okej. Moa knackar på. Hon har köpt choklad och fryspizza med mozzarella. "Du måste äta." Hon skjuter in maten i ugnen, plockar fram bestick och slår sig ner mittemot mig, med ryggen mot elementet. Varje gång jag tänker på den kvällen vill jag gråta och aldrig släppa taget om kvinnan, och tänker att det är precis sådan jag måste bli. Exakt en sådan vän vill jag vara.
 

 
Vad fort ett år går, trots allt. Och vad mycket som hunnit gå fel dessa månader. Men i dag är det måndag och inte söndag. Jag tittar oftast mer framåt än bakåt. Har ringt psykiatrin igen och de säger att jag står på väntelistan. Det är väl där jag befinner mig just nu. I väntan. I väntan på hjälp, i väntan på att dra härifrån, i väntan på mina vänner, i väntan på insikter, i väntan på ro. Så jag publicerar fredagslistan en lördag, mejlar min hyresvärd, söker jobb och drar mig undan när planer ändras. Lever på att förra veckan kändes något bättre än de tidigare. Faktiskt är det så. Jag lever på det.
19

Fredagslistan

Lånar en lista från PT-Fia
 
Veckans serie:
Please Like Me. Såg även första delen av 30 liv i veckan, en dokumentärserie om självmord.
 
Veckans podcast:
Penntricket med Lady Dahmer och Cissi Wallin. Vill att alla lyssnar på den! Särskilt det senaste avsnittet - "Alla är ätstörda" - var så bra och viktigt. I övrigt har jag lyssnat på Värvet, Ligga med P3, Fredagspodden, Sanningens mammor, Maskrosbarnpodden, Tankar med... och Flora & Frida. Bland annat.
 
Veckans bästa:
Att Angelica och jag fick komma till Elsa och Simon för mysigt häng. Bebismys hos Nadja, att jag mått ganska okej och haft mer energi sedan i måndags och fram till igår.
 
 
Veckans sämsta:
Förkylning och att jag ställt in träffar med flertalet vänner på grund av ångest.
 
Veckans mat:
Black bean burgers hos Elsa och Simon, ugnsrostat ALLT hemma, tacos hos Nadja.
 
 
Veckans nyhet:
Har verkligen klurat på denna men tror inte jag har något speciellt att skriva här.
 
I helgen:
Idag har jag varit en dålig vän och ställt in mina två aktiviteter på grund av kvävande ångest. Istället har jag ätit currykryddad quorn med blomkålsris och gått en promenad med mamma och Vincent. Framöver planerar jag mest att titta på serier och andas.
 
Veckans mobilbild:
Den enda av veckans mobilbilder som ännu inte fanns i inlägget. Här är min löjligt söta bh. 
 
Just nu:
Är jag ganska glad igen, för jag har pratat med Julia i telefon en timme och haft min dagliga kontakt med Moa. Även nöjd med att vara hemma och ha bäddat rent i sängen med fina lakan. Trött. Ska titta på Talang sen. Och äta chilinötter. Fabulöst liv.
blogglista
19