Ser ljuset där framme, allt är konfetti

 
Det har gått en halv evighet och ett helt liv sedan augusti började. Har kanske blivit någon annan. Jag är lite lite obekväm av gammalt som gör sig påmint; vänder mig bort från dem jag inte vet hur jag ska prata med. Lite bekymrad av det jag motar bort och blockerar helt för att jag verkligen inte orkar känna.
 
Men mest är jag glad. Och lätt. Jag mår bra, jag mår bra, jag mår bra. För att jag har så mycket att se fram emot, för att kurslitteraturen blir några slags ord i ett Word-dokument, för att inget känns som hela världen. För att vännerna accepterar mina ursäkter, för att grannen knackar på med en Vodka-flaska och säger "Du ska med ut" fast jag bestämt mig för en deppig kväll på soffan. För att jag får dansa med mina vänner på schlagergolv och i publikhav. För att någon stryker glitter på mina kinder och för att jag boxar en bekant i sidan för vi ännu inte nått stadiet där vi kramas fast vi borde för länge sen. För att jag får sjunga med till Mares, Beatrice Eli, Movits och Icona Pop. För att alla i gänget har en jacka eller tröja i någon annans lägenhet. För att det regnar men jag skrattar oavbrutet ändå. För morgonpromenader, för färgglada overaller, för en röst i telefonen.
 
Och så är jag lite livrädd. För något som känns bekvämt och hoppfullt och pirrigt fast det inte borde vara möjligt. Försöker bota min cyniska sida. Viskar till mig själv att jag inte kan bli mer än bränd.
26 kommentarer