I don't know about you but I'm feeling 22

 
I torsdags fyllde jag år. Linnéa och Julia kom med världens brunch och hängde med mig hela dagen lång. På kvällen anslöt även Mikaela och vi drack vin och sjöng med till gamla schlagerdängor. Är försiktig med att vara för tacksamhetsblödig med mina vänner, det kan hända att de liksom avfärdar mina kärleksförklaringar med ett men gud skärp dig. Men att de köper bubbel och steker pannkakor och matchar ett tåg för att det är min dag får mig ibland att vilja fälla en lyckotår eller två. Tack tack tack för allt ni gör för mig. ♥
30

Att vara turist i sin egen stad

 
Det är lördag förmiddag när det äntligen knackar på dörren. Utanför står födelsedagsbarnet aka min skapare och jag är så glad att jag äntligen får vara ledig, får vara med henne, får bjuda på födelsedagsfrulle. Vi pratar oavbrutet mellan tuggorna, kastas tvärt mellan samtalsämnena. Senare styr vi bilen mot Gränna. Testar olika polkagrisar och choklad, handlar kaneldricka och kola. Vi tittar på när en stackars yngling knådar smet innanför en glasskiva. Tycker lite synd om honom. Hoppas att han inte är som jag, det vill säga en person som skriker HJÄLP TILL ELLER TITTA NÅGON ANNANSTANS. Vi äter glass i solen innan vi återvänder till Jönköping. På kvällen dricker vi bubbel innan vi går ut och äter, går vidare och fikar, tar någon drink.
 
 
På söndagen går vi genom blåsten in till stan. Äter frukost och orkar knappt röra oss efteråt. Men vad gör man inte för en frukostbuffé, liksom.
 
 
Här sitter jag och jäser och räknar likes.
 
 
Vi går så småningom till Tändsticksmuseet och kikar och köper med oss söta tändsticksaskar hem. Älskar att få tillfälle att turista i min egen stad. Sen åkte mamma hem och snipp snapp snut så var födelsedagsfirandet av min fina mamma slut. 
gränna - jönköping
26

Den åttonde månaden

 
Vi tågar in i augusti och jag tänker på bilden i min kamerarulle på telefonen, den jag sparade ner någon av årets första dagar. Vit text mot rosa bakgrund. You can handle 2017. Min kanske fånigaste hälsning någonsin till mig själv, men då behövde jag den. Behöver kanske fortfarande. En liten rosa påminnelse om att jag kan hantera det som ligger framför. Inför sommaren sa jag till mig själv att jag bara behöver överleva. Inget mer. Jag har gjort mer. Jag har börjat må ganska bra igen. Tiden gör sitt jobb. Kanske.
 
Jag är mitt i ett "jobba sju dagar i rad"-svep på jobbet. Inser att jag var ledig bara åtta dagar i juli, jobbade fyra av fem helger. Tänker att jag borde få ut en bra lön. En kollega påpekar att man inte sover bra när man drömmer, och jag får helt enkelt ta att jag aldrig tycks få någon djupsömn. Möter för många demoner, bråkar för mycket, hör allt jag vill från personer som aldrig kommer säga så. Vid frukostmötet tåras mina ögon för enkelt, jag vet att det beror på att jag känner mig utsatt och osäker som förr. Någon kallar mig lille vän och kastar skämtsamt kartonger mot mig. Av någon anledning är han min favorit, för att han är så varm där under. Någon annan känner sig trampad på och jag säger försiktigt att hon kanske ska säga till någon. Står alltid själv tyst bredvid. Jag tänker på att en kollega bor i huset jag i våras noterade hade fått ny fasad. Då ett hus med ny fasad, nu en kollegas hus. Och visst har jag också noterat att en annan kollega bor i huset min vän bodde i. Jag sneglar ditåt varje gång jag cyklar förbi, men försöker att inte tänka för mycket på det.
 
Desto mer tänker jag på mat. Min besatthet och min icke-existerande balans. Hela hela tiden. Försöker nonchalant täcka min matlåda med handen för jag tycker det är så obekvämt när de andra kikar ner och tänker något om det jag äter. Hatar snacket om dieter, förlöjligandet av andras val. Att någon kommenterar hur trött jag ser ut på cykelsadeln, att jag inte tränar och hur min kropp ser ut, det lämnar mig skärrad resten av dagen. Vill bara snälla vara i fred med min mat, min motion, min kropp. Snälla låt mig vara.
22