12 september: Mitt i chocken

Här är en text jag skrev den 12 september men aldrig publicerade. Den kändes fel då och känslorna var överallt. I efterhand inser jag att det bara är exakt vad jag tänkte och kände just då, och jag tror jag vill visa det. Så här kommer alla ord, precis som de skrevs den dagen.
 

 
Alla undrar.
Hur mår du? Skit. På riktigt, bara skit.
Kan jag göra något? Hålla käften. Ta hand om mig. Och låta mig vara. Nej, snälla, rädda mig.
 
Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att försöka stötta den vars liv faller i bitar. När någon försöker berätta om sin dag snäser jag i telefonen. Herregud, jag skiter väl i vad du gör om dagarna. Eller nej, förlåt, det gör jag ju inte. Men jag orkar inte lyssna. När "Jag beklagar"-smsen kommer innan jag själv insett vad som hänt vill jag kasta mobilen i asfalten. Käften. När skolan matar ut ett stolpigt skrivet meddelande till hela klassen vill jag spotta ledningen i ansiktet. Är det här er beredskapsplan för krissituationer? Är det verkligen kommunikationsvetenskap ni undervisar i? Varenda student i vår klass på 110 personer någonting hade gjort det bättre. Och hur jävla svårt är det att trippelkolla hur ett namn stavas?
 
Jag blir sur på den som frågar genom någon annan vad som sker. Jag blir sur på den som frågar om allt utom det här. Jag blir sur på den som inte hör av sig. Förlåt. Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att försöka stötta den vars liv faller i bitar.
 
Ilskan bubblar fortfarande. Frågorna blir bara fler. Sårbarheten är så stor. Och jag känner mig så liten. Varför kastade polisen dödsbeskedet i ansiktet på mig på ett så brutalt sätt? Varför var det väktaren som såg till att jag kom hem, att jag hittade mina vänner och att jag kom in ordentligt (åh, ljuva vardagshjälte)? Varför tog det nästan tre veckor innan jag fick professionellt samtalsstöd?
 
Alldeles för många vet hur det känns i dem att förlora någon såhär. I mig är det en total oförmåga att hantera vardagslivet normalt. Jag läser studieguiden och panikgråter för att det inte är den vanliga bristande motivationen som gör plugget tufft - det är en tung dimma som påverkar allt jag gör. Det är en obehagskänsla som kommer och går. Det är en ovilja att sätta ner fötterna på golvet bredvid sängen, en ovilja att öppna dörrar när jag är själv, en ovilja att vända mig om när jag plötsligt känner mig paranoid. Mörker skrämmer mig igen. Det är ett behov av att prata med din familj och dina vänner, att reda ut och försöka förstå så mycket jag kan. Det är mardrömmar där jag förlorar min favorit, min storasyster, min mamma.
 
Alla trippar på tå omkring mig. Ni vet inte hur ni ska bete er, och jag vet inte hur jag vill att ni ska bete er. Jag vet inte hur jag ska bete mig heller. Jag vet ingenting. Det gör inget. Men jag är glad att jag har famnar att somna i, att jag har vänner att hålla hårt i och att jag ser händer sträckas ut för att erbjuda hjälp. Framförallt är jag oändligt tacksam att jag har fyra personer som faktiskt förstår precis vad jag går igenom. 
 
Den första tiden rann tårarna nästan jämt. På bussar, på gator, på parkbänkar, på axlar tillhörande någon annan. Varje steg var en anstängning. Höger, vänster, höger, vänster. Hur kan någon som skulle vinna SM i gång röra sig framåt så otroligt sakta? Tårarna faller mer sällan nu. Jag har rappat på steget igen. Häromdagen lagade jag mat för första gången på tre veckor. Långsamt börjar chocken lägga sig. Långsamt, långsamt börjar vardagen få konturer igen.
 
Hur många känslor som än härjar i mig, landar jag alltid tillslut i en. Och den är bara stillsam. Sorg. Älskade vän. Jag är så ledsen att det kändes som det kändes, att det var som det var och att det blev som det blev. Jag är så otroligt ledsen. 
8
Hanny

Ojdå,nu blev jag iskall.Jag som skämtat med dig tidigare om detta.Vad hände med din vän?

elin

Sv: Ja verkligen super mysigt och gott! Vi såg filmen ''ouija'' så läskig film men oj så värd att se!! :)

Carolina Thoor

Trist att du kände såhär under en av mina mest lyckligaste dagar (fyller år den här dagen) .... :/

Sv; jo tack, det var det verkligen! :D

Josefine

Usch så jobbigt det måste vara att leva med en sån tyngd, hoppas at det känns en aning bättre nu!!

Linda

<33

Moa

Hoppas då mår bättre snart!

NICOLE

Så himla tufft att läsa.. och jobbigt för alla parter om än mest dig såklart. Men det är svårt att direkt veta hur nära ska bete sig. Bäst är väl "bara" att visa att en finns.

Madde / Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna

Låter så tufft :(