Januari i punkter

Jag har...
 
  • varit hemhemma, i Jönköping, i Göteborg, i Jönköping och hemhemma igen

Gbg-häng.
 
  • tagit upp kontakten med flera vänner från högstadiet
  • blockat en killes nummer för att han ringde om nätterna och vägrade sluta
  • varit på "hejdå vi ses om ett halvår någonting"-tour och kramat om typ alla jag känner

Hejdå till Manja och Jojje över en thaibuffé.
 
  • fått höra att någon fallit för mig
  • träffat jättemånga av mina vänner samt en drös nya personer
  • gråtit väldigt mycket
  • flyttat ut ur min lägenhet i Jönköping

Hejdå lägenheten.
 
  • klippt av håret
  • skrivit 29 poster på en blogg för tankar och känslor som inte platsar här
  • fått en massa nya idéer för framtiden
  • varit dödligt tacksam för mina vänners eviga pepp och stöd

Två av mina många stöttepelare.
 
  • gått på bio tre gånger
  • ställt in, glömt bort och skjutit upp träffar med vänner
  • åkt skridskor för första gången på fem år
  • vaknat de sista 21 dagarna utan ångest (!)
10 kommentarer

När saknaden får plats

Fem månader. Så lång tid tog det innan chocken kapitulerade. Först nu har känslokriget svalnat och jag kan sakna dig på riktigt. Den kom som en ny liten chock, den här saknaden. Helvete, vad jag saknar dig. Vännen min, du dyker upp oftare nu. Men jag är inte längre rädd för vad minnena av dig ska orsaka för känslor i mig. Jag är inte rädd längre. Här finns bara sorg och saknad, i sin stillhet. De bitarna kommer alltid vara med mig. Det är okej. Fast att jag hulkar efter varje ord som formas under skakiga fingrar.
 
Jag formulerar långa brev i mitt huvud när jag inte kan sova. Det finns så mycket jag önskar att jag hade hunnit säga till dig. Något klyschigt tack för att du är finns som du snabbt hade skakat av dig. Det finns så mycket jag vill berätta för andra. Få förståelse från personerna som inte har en aning och igenkänning från personerna som varit igenom liknande. Framför allt finns det så mycket jag försöker förklara för mig själv. Hitta någon slags verklighet och mening i denna bistra sanning.
 
Jag hade behövt dig genom mitt break-up. Råd från den storasystergestalt du var. Du hade alltid ett annat perspektiv än resten, såg nyansskillnaderna andra missade. Du skällde alltid på oss när vi var naiva och utsatte oss för sådant som bara sårade oss i längden. Jag saknar det. För när vi kom tillbaka med svansen mellan benen var du bara varm och omhändertagande. När jag berättade om sådant jag hade hållit för mig själv ställde du frågor som ingen annan vågade. Tack för att du såg.
 
Jag saknar din dråpliga humor, dina sylvassa kommentarer. Dina svar på nästan allt. Min födelsedag var sista gången vi sågs. Jag är glad för det, för det innebar att jag fick en kram. Du var ju inte allt för givmild med dem. Mindre nöjd med att det var du som tog gruppbilden den kvällen. Vi spelade galenpanna och jag skämtade lite för syrligt om ditt dåliga minne. När jag gick till affären bad du mig köpa en dricka till dig. Men bara om det fanns den specifika smakkombinationen som du redan hade, och den fanns ju sällan i sortimentet. Jag hittade den inte. Det tog veckor innan jag förmådde mig att panta den tomma flaskan du lämnade på mitt golv när du stängde dörren bakom dig den kvällen.
 
Vet du vad? Du hade varit så jävla stolt över mig nu. Jag är på väg igen. Det är vi allihop. Vi blir alla en bättre version av oss själva. Lite mer härdade, lite mer ödmjuka. Starkare. Och vi håller ihop. Det tror jag att vi alltid kommer göra, på ett eller annat sätt. Tack vare dig. Men vet du vad det värsta är? De senaste månaderna har nästan slitit sönder mig. De har lämnat så djupa spår i oss alla. Men smärtan vi varit igenom och alltid kommer bära med oss är inte i närheten av hur ont allt gjorde i dig.
13 kommentarer

Rör inte min kompis!

 
När Thomas Stenström släppte sin första platta låg jag och Angelica på varsin handduk på stranden i Köpingsvik och lyssnade utan stopp. Svarta ögon, Detsamma, Full av liv, Springer om er, Ge mig en dag till. Och så vidare. Det är snart fem år sedan.
 
2015 såg jag Thomas live tre gånger. Efter en av spelningarna öppnade jag upp armarna som en fågelskrämma men han kramade någon annan och vi utbytte en förvirrad blick innan jag också fick en svettig omfamning. Han har ju väldigt fint hår, så vi bad om hårvårdstips. "Jag duschar inte så ofta och så svettas jag mycket."
 
Förra fredagen kom hans tredje album och ni kan ju gissa vad som blev soundtrack för min och Moas helg i Göteborg. Jaharå. Non stop. Mina favoriter är nog Så så så säg och Eldorado. Och typ alla andra också. Därför får ni hela albumet här. Ha en Thomas-stund, det behöver man ibland.
thomas stenström
3 kommentarer