Genom hålet i mitt hjärta kommer räddningen till slut

Fem dagar in i året. Jag vaknar inte längre med känslan av att inte vilja vara med. Trycket över bröstet sitter som längst kvar någon timme efter att jag vaknat. Framsteg, alltså. 
 
Jag tänker mycket på att det som ligger framför är en helt ny typ av vardag. Inte bara mina fem månader i Wien, utan allt som kommer efter det också. Jag ska, troligen, tillbaka till samma plats men jag måste leva där på ett helt annat sätt. Jag kommer bli tvungen att skapa ett nytt liv. Och jag funderar mycket på hur det kommer vara.
 
Fast nu är nu. Jag har lunchat med mina favoriter, fikat med en gammal vän och sniffat på en alldeles färsk liten bebis. Mina vänner, min egenvalda familj. Vad jag älskar dem. Står i evig tacksamhetsskuld. Jag har också ställt in träffar på grund av det där trycket över bröstet. Jag har gråtit på sängen, blivit obekväm av komplimanger och uppmärksamhet, känt hjärtat skena när jag fått information jag inte vill ha. Velat skrika, kräkas, slå. 
 
Jag har skrivit en del texter som sparats bland mina opublicerade inlägg. En om 2016 - både det fina och det fula, ett par om min väns bortgång, otaliga om låtar jag känner mycket för. En del annat också. Jag tror att de förblir opublicerade. Jag skriver någon annanstans nu. Fem gånger om dagen gärna. Tankarna snurrar i högsta hastighet igen.
 
Ibland vill jag berätta för personer hur ledsen de gjort mig. Hur ledsen vissa fortsätter göra mig. Jag vill berätta med 100% ärlighet. De verkar inte förstå. De kan omöjligt förstå. Eller så bryr de sig bara inte om hur ont det gör i mig. Jag vet inte vilket som är värst. Kanske det faktum att jag fortfarande bryr mig så jävla mycket om människor som ger blanka fan i mig och mina känslor. Oavsett vilket måste jag göra mitt yttersta för att lyda vännernas råd. Jag måste tänka på mitt eget välmående innan jag kvävs. Överlevnad.
5
NICOLE

Skönt med små framsteg.. Och vad kul att Wien väntar!

Kattis

Skönt med framstegen och dina vänners råd att tänka på dig själv först är ju så rätt!☺ spännande med Wien också!

Madde / ★ Livet som mamma, lärare och doula i Dalarna ★

Fina framsteg och stor kram <3

Bambi

Känner igen mig så väl i den sista delen av inlägget. Jag är precis likadan. Jag bryr mig för mycket.

Lillabus

Härligt att det inte gör lika ont längre även om smärtan fortfarande finns kvar.
När åker du till Wien? Och vad ska du göra där så länge, är det studer?

Känner igen mig i det sista att du bryr dig om människor som för länge sedan slutat bryr sig om. Jag var likadan förr men lärde mig genom livet att strunta i dem. Var någon lärare som sa kloka saker till mig under en utbildning också men har tyvärr glömt orden. Dock är det som dina vänner sig,d et viktigtaste är att tänka på sitt eget välmående, särskilt där du befinner dig nu.