Någonstans mitt i sommaren

 
Hjärtat klappar, pulsen är normal, lungorna låter som de ska. Alla värden visar normala resultat. Min läkare skickar en remiss. Kanske får jag en kallelse, kanske inte. Just nu spelar det inte så stor roll. Jag mår bra. Faktiskt. Jag gör det. Inte ganska bra. Inte helt okej. Jag mår bra. Punkt. Det är knäppt hur annorlunda allt känns och är. Det i sig lämnar en tomhet inuti. Det är tomt när inte något alltid skaver.
 
Linnéa skaffar katt, jag får mammabesök, en kollega pillar ut en bit tofu ur sin lunchlåda för att jag ska smaka. Jenni och jag hörs över telefon i en och en halv timme efter varje arbetspass. Sommaren passerar av bara farten. På cykeln, alltid i motvind. I kassan, på golvet. Sommarprat i öronen, glittrande sjöar på vägen hem. Jag skriver men ångrar mig. Tänker på så mycket och kommer nog fram till en del, och visst finns det saker jag skulle kunna dela, men så tänker jag på integritet och hur mycket jag egentligen vill ge till vem som helst. Behöver kanske vara rädd om det lilla jag har. Det som är mitt och inte allas.
 
I helgen har jag två dagar ledigt i rad för första och enda gången på fem veckor. Ser fram emot det.
20

Vecka 27

Sju dagar passerar och jag jobbar sex av dem. Vill gråta en kväll, är upprymd efter resterande. Vardagen som jag för någon vecka sedan kände mig vilse i börjar rota sig. Cykelvägen till jobbet är bekant. Självklar. Fast jag varje dag reflekterar över hur tung kroppen är. Hur den är tom på energi och kraft. Jag låter den insikten vara en parentes. För just nu är inte sinnet tungt. Kroppen får vara. Munksjön är blyertsfärgad, Munksjön glittrar. Vinden flyttar min cykel i sidled, det regnar, jag svettas innanför regnjackan. De andra sommarvikarierna är min räddning. Vi berättar allt, knuffar varandra i sidan, fuldansar vid stängning, pekar finger bakom ryggen på dryga kunder, umgås om kvällarna. Och när jag har nästan hela min Jönkan-familj samlad en måndag är jag så hög på livet att jag inte kan sluta skratta eller prata. Sommaren når halvtid. Jag bockar av arbetspassen med lila penna på linjerat block. Jag styr ingenting. Jag bara flyter med. Kastas hit och dit. Hamnar där jag hamnar. Äter hämtmat i väns lägga efter jobbet. Klagar på att jag känner mig tom, färglös, svag. Att jag inte har någon riktning. Så jag fortsätter kastas hit och dit. Tänker att det kanske löser sig med tiden.
 
 
Moa kom till stan och vi mätte väggar och tog en pensionärsfika och pratade om hur mycket vi längtar efter att vara pensionärer. Bland annat. Jag tittade visst på småfåglar också.
 
 
Vi gick hem till mig och lagade mat. 
 
 
Sen gick vi till Mikaela och Jonas som vi inte sett sedan december. Deras vänner var där, och Linnéa kom också. Vi drack öl, spelade spel och jag drogs med ut på klubben. Så så fint att vara samlade igen nästan allihop.
30

Maxat när juni blev till juli

 
Matlagning med Linnéa. Parklunch från matmarknaden. Tyst berömmer jag mig själv för att jag sa nej till extrajobb fast jag egentligen hade kunnat. Jobb. Jobb. Och på min lediga dag - vaknar pigg som en lärka klockan sju. Går runt sjön i motvind. Får besök av grannen som just nu inte är min granne, men ändå, vi hade inte setts på sex månader så det fanns en del att prata ikapp. Svirar om, möter kollegor på stan. Vi dricker glas efter glas med sangria. Röd. Vit. Spiller ut våra liv över bordet mellan oss. Jobb. Jag försöker skriva men orden når inte ut och musik når inte in. Tacos i ny lägga. Jobb. Tusen samtal till personer jag tycker om. Energifylld. Ängslig. Exalterad.
 
Håll ihop det här nu.
5