Konfettiregn

 
Alla säger att man måste tvinga sig ut för att må bättre. Ofta vill jag skrika att det funkar inte så. Alla som varit långt nere vet det. Men ibland går det. Dessa dagar går det. Dessa dagar kan jag livnära mig på andras energi för att snart lyfta själv.
 
Den lätta känslan kommer med de enkla handlingarna. De träffar mig som ett konfettiregn. Jag älskar älskar älskar varje liten bit. Att laga potatissoppa med Linnéa, att se kollegan dansa fram med pappkartonger i famnen, att prata bort flera timmar, att blunda i gräset och strunta i att marken är fuktig eller att håret kanske blir fullt av läskiga partiklar. Att återuppta kontakten. Att köpa fyra nya böcker men glömma fotografera dem för jag måste dyka in i den första. Att äta knäpp glass, att våga skriva. Att diskutera ragg och relationer över matlådorna i lunchrummet, att få beröm av en kund, att känna att idag kan jag något. Det ena utlöser det andra. Livet verkar överkompensera för all ledsamhet jag känt; kastar nu kärlekspilar och glitterbomber som tröst.
 
Mellan mardrömmarna och den kanske obefogade sorgen, som båda kan slå oväntat hårt, svävar jag lätt. Tänker på hur sjukt det är att tro att man har tid. Struntar i om allting bara är på lek. Är tacksam till och med för det som gjort sådär jävla ont. Mätaren för självkänsla och självförtroende rasslar till, vaknar ur sin dvala och börjar ticka uppåt igen. Läser min bok högt för mig själv för att språket är så vackert att jag måste få höra varje stavelse. Det kanske bara är för idag, men ändå. Jag tänker krama den här känslan så hårt. För visst känns det fint att vara vid liv en dag till?
27 kommentarer