En helg med mamman och systrarna

 
I torsdags tog jag bussen till Stockholm. Därefter tunnelbana och en till buss innan jag blev upphämtad av min syster med bil den sista biten till hennes och sambons landställe. Lite senare anlände även vår mamma och äldsta syster. Vi åt kex och ost, drack vin och badade tunna tillsammans.
 
 
Morgonen därpå serverade Linn pangfrulle bestående av bland annat bananpannkakor och kaffe. Yes please!
 
 
Efter frukost gav vi oss ut bland djuren. Tittade på höns, kor och kalkoner, klappade hästar och matade får. Insåg att jag jättegärna vill bo på landet och ha djur. Bonde söker fru nästa kanske? 
 
 
Resten av dagen spenderades vid vattnet. Vi solade, drack bubbel och käkade chips och jordgubbar. Och här är de: Storasyster 1, mamma och storasyster 2. Linn och jag sysselsatte oss även med att kasta bort sten från bottnen.
 
 
... och då var det ju lika bra att hoppa i vattnet! Årets första dopp, minsann. Allt var precis som det var när vi var små och åkte och badade i någon sjö i närheten.
 
 
På kvällen grillade vi. Spelade sällskapsspel och filmade alldeles för mycket på Snapchat.
 
 
På lördagen åkte vi tillbaka till stan där Linns sambo hade fixat lyxfrulle. Vi sprang runt på stan resten av dagen och jag lyckades hitta två färgglada plagg till min annars så mörka garderob. På söndagen stängde jag ryggsäcken igen och åkte tillbaka till Jönköping. Snipp snapp snut, så var den alldeles underbara Stockholmshelgen slut.
stockholm
16

Hit och dit i mitt ingenstans

Jag är tillbaka i Jönköping. Fast just nu på en buss till Stockholm, men det tar vi en annan gång. Den sista veckan hemhemma gick av bara farten, och jag minns knappt om jag var glad eller ledsen. Jo förresten, jag mådde nog ganska kasst. Vet dock att jag hade en så himla fin förmiddag hos Nadja och tänkte att jag kanske ska stanna här ändå. Vad är det jag jagar egentligen? 

Men så packas bilen full och mamma hjälper mig en hel dag att göra iordning lägenheten igen. Vi städar ur efter min hyresgäst och Ellen-fierar mina 23 kvadrat. Jag känner mig sällan så sentimental inför tillfälliga avsked som jag kanske uttrycker i stunden, men när jag kramar mamma hej då den kvällen gråter jag. Skrattar emellanåt. Vill inte släppa taget, bara alltid vara i hennes trygga famn. 21 år och mindre än någonsin.

På söndagen träffar jag Linnéa och dagen efter också. Vi ses över olika måltider, går på stan, kikar på hennes nya lya och pratar bort timmar i min. Så tacksam att hon agerar krockkudde när jag landar i vår stad.

"Jag är ny här men hjälper dig gärna" står det på knappen på mitt bröst. Hatar att vara ny, hatar att inte kunna. Det är en brist jag har; jag vill vara proffs men har inget intresse för lärandet. Märker själv hur min osäkerhet lyser igenom. Ett flaxande kroppsspråk, en flackande blick. De frågar om det känns bra men mitt svar är bara ett sökande efter bekräftelse från dem. Sköter jag mig okej? Accepterar ni min existens? Hatar ni mig när jag inte hör? Jobbskorna är värre än Converse och när jag kommer hem efter en lång dag måste jag nästan krypa till duschen. Fötterna har gett upp. Cykelvägen är fin och egentligen lättrampad, men i min kropp finns ingen energi. Den är tung och stum och jag undrar hur länge jag ska må såhär. Bortsett från en enorm ångest som kommer och går känner jag mig ganska okej. Ändå vilar en grå tyngd i hela mig. Som en konstant ledsamhet som vägrar lämna kroppen.

4

Lev innan du dör, oroshjärta

 
Jag knyter träningsskorna vars sula börjat lossna vid tårna. Greppar hörlurarna i förbifarten och öppnar appen som ska mäta min promenad i siffror. Märker inte förrän halvvägs att jag glömt trycka på start. Har inte tid att reflektera över någonting när tårarna jag väntat på så länge väller ut ur trötta ögon. Min gråtvänligaste spellista dånar i öronen men jag hör fortfarande mina hulkningar. Slår undan grenar med armarna, skrämmer iväg två vildsvin. Det tar en halvtimme innan andningen blir någorlunda rytmisk och kinderna är strama istället för våta.
 
Förtvivlan har övergått i ilska. Känslorna pendlar så när man står maktlös i en kvävande situation.
 
I huvudet snurrar olika datum. De skrämmer mig allihopa. Oron har lagt sig som ett rastlöst rivande innanför huden. Jag är orolig för precis allt igen. Ingenting kommer jag klara, säger tankarna nu. 
17