Nu kapitulerar jag

Allt är bra här, i teorin. Staden är vacker, utbytesstudenterna är härliga, äventyr finns runt varje gatuhörn, luften är så behaglig. Men äventyr och tusen nya intryck är inte vad jag behöver nu. Jag klarar inte det. Jag har motvilligt fått inse att nu går det inte längre. Hjärnan är överbelastad. Jag behöver tömma, sortera, lugna ner. Wien är fantastiskt, men jag mår inte fantastiskt. Jag har kommit till den punkt då jag inte kan skyffla undan saker längre. Jag kan inte skjuta fram att må bra.
 
Det är en alldeles egen liten sorg att avbryta allt det här. Samtidigt har jag inte utrymme för att vara sentimental. Mitt nya mål är att få ordning på mig själv och att må bra, genuint. Jag känner mig väldigt motiverad för den uppgiften, trots att det är skrämmande också - att avsluta sin utbytestermin, att ta ett studieuppehåll, att flytta hem till skogen för ett tag. Att inte prestera och följa samhällets riktlinjer för en lyckad person, fan vad läskigt det är. Särskilt när man, tyvärr, är en person som mäter sitt eget värde i prestationer, men också när man har det där drivet som gör att man vill så jävla mycket.
 
Jag tittar på personerna vi lärt känna här och vet att jag hade kunnat ha så jävla kul i deras sällskap. Jag ser byggnaderna, matställena, de knäppa affärerna. Kurserna vars innehåll jag egentligen vill sluka. Men det går inte. Jag bromsar tvärt när saker inte sker på mina villkor. Jag orkar mindre och mindre. Drömmer knäppa mardrömmar. Jag får ångest varje gång jag ska träffa personer som inte är Julia. Försvinner mer och mer in i mig själv. Vill inte prata. Vill inte att någon ska titta på mig. Trots att det är personer jag tycker om, personer som bara vill mig väl. En dag mår jag helt okej, men en annan vill jag skrika, spotta, slå av att en sked skrapar mot porslin, att någon har en ful jacka, att personen framför går för sakta. En helt orimlig men så stark ilska inom mig.
 
Det senaste året har slitit på mig. Väldigt få har fått höra hela sanningen. Samtidigt vet jag att jag mådde dåligt redan innan dess. Att det kanske är därför jag haft så svårt för att hantera motgångarna. Kanske är det 21 år av dåligt bearbetade händelser som sköljer över mig nu. Sådant jag aldrig pratat om men som finns i varje ord jag säger, sådant jag förträngt men som finns i varje flämtande andetag.
 
Jag åker tillbaka till Sverige imorgon. När jag tog beslutet flyttade en ny rädsla in. Tänk om jag bara överdriver? Tänk om jag är lat? Tänk om jag är för bekväm? Jag kanske inte alls mår så dåligt, jag kanske ger upp för lätt? Jag måste hela tiden övertyga mig själv om att så är inte fallet. Att jag kanske snarare kämpat i motvind för länge. Jag bara hoppas att läkaren ska ge mig ett svar och berätta vad jag ska göra för att må bättre. Och att jag ska få prata med någon igen.
 
Det är så svårt att avgöra hur och vad jag ska berätta. Vad jag ska säga för att de som behöver veta ska förstå hur jag känner, utan att de för den sakens skull ska bli oroliga att jag ligger på golvet och gråter hela dagarna, för det gör jag inte. Men jag har väldigt lite energi att hushålla med, ett så väldigt skiftande humör. Jag vet att jag kommer må bättre. Ingen behöver övertyga mig om det. Jag behöver bara tid. Tid, respekt och acceptans. Snälla prata inte med mig med sådär försiktig röst, behandla mig inte med silkesvantar. Jag är fortfarande samma.
22
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare & doula ★

Känner så igen mig i det här inlägget, den där känslan du beskriver med att vilja flytta till skogen. Jag skulle så gärna göra det själv. Försvinna från allt en stund, och leva i nuet utan alla kvar liksom. <3

Amanda Forsman

Så bra skrivet inlägg!<3

Netti Starby

Den där känslan är jobbig men vad du än gör så gör du ett bra beslut. Många kramar från mig <3

Linnéa

Så bra skrivet <3

MALIN

Känner igen mig i detta..... så bra skrivet! Kram

Sara Ekman

Hoppas allt blir bra!

moe

älskar dig hejar på dig du är bäst

Amanda Jona [SPONTAN]

Tycker det låter som att du tar ett riktigt klokt beslut, du ska absolut inte känna att du ger upp! Det är inte meningen att man ska gå omkring och må dåligt, utan gör det som får dig att må bra och vara lycklig. Wien finns alltid kvar om du skulle vilja åka tillbaka, KRAM! <3

Bella

Du överdriver inte! Du är grym, stark och väldigt modig som vågar lyssna på dig själv. Lever man i det där dåliga måendet så blir det bara värre, tro mig jag vet. Skickar massor med kramar till dig!

Moa

Massa styrke kramar till dig!

Lillabus

Tycker det är starkt av dig att våga ta beslutet att åka hem och avbryta studierna för ett tag. Inte alla som vågat ta det beslutet.
Hoppas du får den hjälp du behöver av vården nu när du kommer hem så du kan bearbeta allt och bygga upp dig själv igen. Hitta dig själv och mår bra.

Styrkekramar!

Kattis

Mycket av det du beskriver är så bekant för mig från när jag äntligen kapitulerade och gick hem på sjukskrivning i höstas. Jag tycker du gör helt rätt i att pausa och ge dig själv tid att hitta tillbaka till dig själv helt enkelt. Idag är jag tillbaka på jobbet så kan intyga att det blir bättre men man måste ge sig själv tid! Jättestarkt av dig att ta detta beslut!

Johanna Utterberg

Ta hand om dig!

Pauline Hurtig

hoppas allt blir bra!

Erika

Helt rätt beslut, du är viktigast i ditt liv. KRAM!

Carolina Thoor

Jobbig känsla som tynger ned dig.. Det är inte att misslyckas för att man känner att man inte orkar. Jag själv tycker det är bra att lyssna på sig själv, även fast i vissa fall kanske en psykiska ohälsa kan hindra en :/ men jag hoppas du gör det rätta valet för dig <3

Sv; ja, det var det verkligen. Fler sådana dagar tack, hah :D

Days by Johanna

Jag tror inte du är lat eller överdriver, jag tror detta är ett noga genomtänkt beslut du tar och modigt. Att våga inse man inte mår bra. och att man måste göra någor åt det och att wien är fel ställe och vara på för dig just nu

NICOLE

Bra val tjejen, känns det inte rätt så ska du inte tvinga dig att vara kvar. Ta hand om dig nu.

Hanny

Kapitulera är ett starkt ord.Säg istället att du ändrat riktning.Samhällets förväntningar är ofta helt orimliga.Kanske dina egna också på dig själv.
Kämpa på! inget annat duger på sikt.

Anita

Gå på din magkänsla! <3

Adina Eriksson

Helt rätt att åka hem, hem och andas ett. Allt blir bra tillslut, heja dig Ellen!

Ida

Bra skrivet fina du! <3