Det sista av oktober

Hej här kommer en bild på mitt ansikte så vi inte glömmer hur jag såg ut 31 oktober 2017.
 
Det måndag och min första dag i Jönköping efter mitt senaste flängande i olika länder och städer. Jag var glad igår och hyfsat motiverad till kursintroduktion idag, men när jag träder in i föreläsningssalen börjar humöret genast dala. Sakta men säkert. Kanske är det mitt stolpiga samtal med föreläsaren, kanske är det att jag hamnar på fel plats, kanske är det min oförmåga att vara så social som jag önskar, kanske är det att snegla på en annan person i salen och se denna lysa på ett sätt jag aldrig gör. Senare är det en klump i halsen, en ekande tomhet inuti som får mig att bete mig som en trotsig treåring mot mina vänner och sitta ensam på min soffa med all mascara som grå vattenfärg över kinderna. Går så småningom genom snålblåst för att möta upp dem, trots att jag skäms, för jag vet att bara mina fyra kan göra mig glad igen. Tårarna rinner fortfarande när de öppnar dörren. Jag får andas med dem och somnar lugnt i min egen säng.
 
Det är tisdag och jag vaknar saknig. Skriver tusen meddelanden till tjejerna i chatten om allt jag inte har. Sköljer bort missnöjdheten i duschen. Tänker att allt känns överkomligt. Målar naglarna, knäpper skjortan, plattar håret. Tänker att jag inte behöver måla ut katastrofen innan allt faktiskt gått åt helvete. Smörjer in min flagnande hud. Möter mina fyra, de ansluter en efter en längs vägen och vi skrattar åt hur filmiskt det är. Jag är lätt. Jag sitter med mina bästa personer kring små små bord och vi är oense om ganska mycket men det gör ingenting. Vi handlar tuschpennor och batterier och jag tänker att detta är den finaste aktiviteten; att gå med dem genom stan i långa kappor och mössor nedtryckta över stora hår.
 
I mitt finaste samtal på länge med mamma berättar jag hur nästan samtliga med Rösträtt i Ellens liv™ sagt nej till det jag vill göra och hur jag hoppas att jag finner sinnesro i alla fall när jag blir 50-någonting. Det är mitt enda hopp. Att det någon gång, längre fram, slutar vara såhär. Vi pratar om min relation till mina vänner och jag kärleksbubblar som vanligt när jag tänker på allt de gör för mig. Jag har tänkt mycket på det på sistone - hur vi alltid pratar om allt som händer, fast det är vi som händer varandra.
11 kommentarer

En vecka på Gran Canaria

 
Min mamma och jag åkte till Gran Canaria, för vi tänkte att semester är bra för själen såhär i slutet av oktober. Jag behöver mest semester från mig själv, men har inte hittat några sådana resor än. 
 
 
Vi hängde vid stranden.
 
 
Det var roligt, tyckte jag.
 
 
Vi drack kaffe.
 
 
... men såg ändå väldigt trötta ut.
 
 
Här var jag sjukt irriterad på min moders oförmåga att ta en vettig bild på mig.
 
 
Mamman var bättre på att posera.
 
 
Det var en sådan väldig lyx att kvällspromenera längs strandkanten och låta havsvattnet skölja fötterna. Var glad och grinig om vartannat den här veckan. Hann tänka en del i alla fall. På gott och ont. Oklart vilka insikter som kom till mig.
 
gran canaria
15 kommentarer

Om flygplatstoaletter och kärlekskonfetti

 
Irritationen. Den ligger som ett ovälkommet klister över hela mig och gör mig hemsk. Det är att dra upp ett par finstickade strumpbyxor ur ryggsäcken på flygplatstoaletten och känna sig kidnappad tillfångatagen instängd efter en vecka med bara ben. Det är att lyssna till de bittra jävla pensionärerna på flyget och vilja läxa upp dem med självklarheter de borde fattat för länge sedan. Som att de inte kan förlita sig på någon annan i något sammanhang. Som att alla gör så gott de kan, det de tror är rätt. Som att hela världen inte kretsar kring deras slaskigt spritdoftande charterresa. Och som att de ska ge fan i att fiska fram sin krycka med min väska.
 
Jag stretar emot. Livrädd för allt som kan tänkas göra mig illa, som kan tänkas sänka mitt humör och slå med boxningshandskar på mitt mående. Ger med mig, mest för att pleasa. Stå ut, stå ut. Någonstans blir jag positivt överraskad. För trots att jag fortfarande drömmer mardrömmar nästan varje natt och ibland tänker mer på personerna jag inte längre har än de som är kvar, trots det, finns det personer som ropar mitt namn och vevar med armarna när de får syn på mig i hallen. Det finns föräldrar som pysslar, systrar som lyssnar, vänner som peppar, barnarmar som omfamnar, kursare som lånar ut litteratur. Det finns fortfarande helger som gnistrar, kastar kärlekskonfetti. Herre-jävla-gud. Vilken tur.
 
Ring inte, skriv inte, lås inne ivern i dig. Jag måste tänka som Markus. Inte ta några förhastade beslut. Inte skriva det där jävla meddelandet. Inte än. Kanske inte alls. Jag vet inte. Ikväll tänker jag bara tacksamhetsböla för viljan. Viljan att allt.

10 kommentarer