Mitt i oktober

 
Jag stålsätter mig under ett samtal. Använder min kyligaste röst. Flyr till vännerna direkt efteråt. Börjar gråta redan på vägen dit, sådär som jag blötte ner varje trottoar förra hösten. De möter mig i dörren, kramar mig båda två medan jag fortsätter hulka. En kommer bakom och omfamnar mig med ett "Men lilla vän...". Fler droppar in. Sminkborstar, speglar och vinglas trängs på bordet. Vännerna är galaklädda, jag har en sorglig tofs på huvudet och svullna ögonlock. Det gör inget. Har jag dem har jag hela världen. Kanske. En röst i telefonen är missnöjd med att jag är själv ikväll. Jag säger att det inte gör något. Gråter så fort vi lagt på, sådär som man gör när smärtan blivit så fysisk att tårar faller av minsta rörelse. Undrar varför en röd prick under någons öga är det finaste jag sett.
 
 
Möter en vän på hennes jobb. Dricker kaffe på stående fot. Snart är nästan hela gänget där. Jag tänker att detta är det finaste som finns. En i arbetskläder, en nyss färdigarbetad, en som berättar om gårdagskvällen. Alla lite på sparlåga. Jag säger inget för jag vet att det är för kladdigt, men detta är stunderna jag kommer hålla så hårt i. Nu och sen och alltid. Moa följer med hem till mig. Vi skär grönsaker, blandar dipp, kokar te, bryter choklad. Pratar om allt vi borde gjort annorlunda. Pratar om förra hösten och hur mörk den var. Suddig. Och långsam. Där på Vätterstanden när vi bara stirrade tomt på vågorna som skvalpade. Pratade långsamt, tänkte långsamt, förstod långsamt. Innan hon går frågar hon om det känns okej att sova nu. Jag undrar hur jag någonsin ska bli lika omhändertagande.
 
 
Jag tar min dagliga promenad runt Munksjön. Äter min gröt, dricker mitt te. Sväljer ett kosttillskott. Diskar innan jag möter Moa och går längs Vätterstranden också. Ser en neonskylt och måste stoppa en impuls. Räknar timmarna, kilometrarna, stegen. Fysisk aktivitet ska väl ändå vara lösningen på typ allt. Om jag bara går tillräckligt långt kanske jag blir glad. Fastnar på soffan resten av dagen.
 
Ny vecka. Moa bredvid mig igen. Tusen föreläsningar senare är huvudet som en brusig radio. Fysisk aktivitet, tänker jag, svaret på allt. Går runt Munksjön igen. Höstens vackraste eftermiddagssol. Njut. Andas. Jag svettas. Jag tar av mig kappan. Jag fryser. Podcast i öronen. Mat in i ugnen. Sveper dagens femte kopp kaffe utan att blinka. Stressar till vännerna, ställer in. Ringer ett samtal, ångrar mig. Ser en dokumentär, avbryter. Tänker på alla mina dåliga egenskaper som någon pekat ut och vet att allt är sant. 
21

Kids on the run

 
Jag åkte på semester.
Två och en halv vecka i Groningen.
Det var väldigt fint.
15

Tusen städer, samma regn

 
Tidig morgon på ett tåg. Drabbas så hårt av en text, tänker att jag också vill skriva så, känna så. Utanför är allt så höstdimmigt vackert. Jag kollar upp rutten i min telefon var femte minut, tror inte att jag hamnar rätt förrän jag faktiskt kliver av på flygplatsen. Betraktar mig själv i spegeln på toaletten. Har kanske aldrig tidigare sett så spöklik ut. Äter en grov dubbelmacka delad i två. Ångrar att jag inte valde frukt. Fraktas med buss till planet, trängs med en kvinna i mittgången. Alla sittplatser är upptagna av äldre män. Det sticker ut hår ur näsor och under skjortkragar. Alla har likadana skjortor. En man har sin fru bredvid sig och hon vänder sig och blänger på alla bakom. Jag tänker att hon nog är en sådan som alltid blänger. Undrar vad som gör henne glad.
 
Jag hinner bara vända i lägenheten innan jag är på väg till mitt gäng. Ser hus jag tror jag aldrig sett förr. Någon stirrar ner mig på gatan och hennes blick är din och jag undrar varför du ser så ilsket på mig. Knackar på och möts av kramar. Försöker hänga med, försöker hitta ord själv. Någon poppar popcorn. De är så genuint glada att se mig, jag så löjligt tacksam för dem. Senare har jag svårt att somna. Det är så kallt trots att elementen står på nästan max och filten ligger över täcket. Lyssnar på min sorgligaste spellista och panikgråter.
 
Vaknar med ångest. Trött på mardrömmar. Skrubbar varje centimeter av mina 23 kvadrat. Kastar en mascara jag sparat för länge. Lägger perfekt orangeröda tomater i fruktskålen. Flyttar en bricka från badrummet till köksbänken; fyller den med olivolja, citron och vitlök. Hänger fram min kimono igen, tar fram prydnadskudde och filt ur garderoben. Min murgröna har bara en sorgsen gren kvar. Jag har kjol och strumpbyxor, nytvättat hår och långa fransar. Har bara träffat två. Det känns som slöseri, men så ska man inte tänka ju.
 
Jag vill ropa till hela världen när någon säger att jag är en fin människa och när någon annan ser på mig med varm blick. Känner mig motsatt. Så rå och kall och stökig och ängslig inuti. Vettskrämd av insikten att det dalar neråt igen, men så ska man inte tänka ju. 
19