Blame it on me, I really don't care

Hej kompisar! Vi hörs ju ganska sällan nu. Let's kika på vad jag pysslat med det senaste.
 
 
Skrivit, lämnat in, fått godkänt på terminens första uppgift. 
 
 
Förberett det litteraturseminarium som äger rum senare i veckan.
 
 
Käkat pasta med skogschampinjoner i någon paus. Hatar förresten alla som snapar och instagrammar bilder på kantareller och andra fynd pga PLOCKA ÅT MIG OCKSÅ eller håll käften.
 
 
Nu: Skriver ett avslutande kurs-PM.
 
Visst framstår jag som en fantastiskt ambitiös student? Jag luras extra bra med färgglada anteckningar. Tydligen lyckas jag bara fota de pluggiga stunderna, men jag lovar att jag gör en del annat också. Blir bjuden på pannkakslunch hos Mikaela, går på stan och dricker kaffe med henne. Brunchar med gammal vän, bokar resor, spenderar timmar med telefonen tryckt mot örat. Lägger till nysläppt musik i gamla spellistor. Bryr mig inte fast det gör jag ju visst. Sluter svullna ögonlock en natt när allt kommer tillbaka. Väljer kurser till min valbara termin. Vill lära mig allt.
 
Är så väldigt skör just nu; skuttar fram med en överväldigande framtidsmotivation som bränsle den ena dagen, tål inte alls kritik och gråter i telefonen en annan. Har inget tålamod med onödiga konflikter. Tappar personerna jag behöver. Trivs bäst när jag får styra allt själv. Raderar hundra bilder på Instagram för att andra ska ge fan i mig. Vill dela med mig av varje liten tanke i samma andetag. Kvider av stress för skoluppgifter för att dagen därpå sakta ner mig själv så att jag väl ändå ska få ha något kvar att göra resterande dagar av kursen. Lever, liksom Johan Glans, alltid lite på gränsen till panik.
20

En väderleksrapport

tb bakispromenad och festivalglitter.
 
Den grå himlen matchar måendet. Jag lever på värktabletter och framtidsförhoppningar, har knappt dragit upp mina persienner. Vill alltid visa mig självständig, men när jag har ont ringer jag mamma. Snälla ta hand om mig, jag är ju bara ditt lilla barn.
 
Utan sociala sammanhang känns inget på riktigt. Från den ångestosande sjukstugan längtar jag till föreläsningar, kompishäng och folkfyllda platser. Inget jag gör är verkligt när andra inte kan bekräfta. Men smärtan avtar, energin kommer tillbaka och kurslitteraturen makes någorlunda sense igen. Sover med filt över täcket för det börjar bli kallt ute och jag är för svag i armen för att stänga mitt fönster. Kanske måste ringa ner grannen. Regnet slår så hårt mot rutan. Jag gillar de bestämda dropparna. Väderappen visar regn alla nio dagar framöver. Det gör inte så mycket. Jag väljer ju själv nu.
19