Veckans lista

Stal en lista från Celine och modifierade den något. Håll tillgodo! 
 
Veckans nya:
Min hårfärg! Några timmar ny!
 
 
Veckans längt:
Att få komma hemhem till helgen och åka till Astrid Lindgrens värld med mor och syskonbarn på lördag. Huuur mysigt?
 
 
Veckans tragiska:
Mitt magont inför valet. Jimmie Åkessons ansikte poppade upp på min skärm när jag såg en serie och jag började nästan GRÅTA för jag tycker det är så jävla obehagligt att så många sympatiserar med ett så inhumant parti.
 
Kan vi lura personerna som tänker rösta på SD att valet är inställt? De verkar ju ändå inte superbright.
 
Veckans serie:
Har bara tittat på Love Island och Idol... :-)) Svag karaktär.
 
Veckans mest irriterande:
Min nya granne hade efterfest i natt. De höll mig vaken 3:30 till 5 med sitt jävla oväsen. Gick upp och sa till dem två gånger. Jävligt lack.
 
Veckans roligaste:
Är på sånt piffhumör! Har burit kjol, hårband och läppstift och haft olikfärgade naglar hela veckan och har så mycket stilinspo. SÅ_ KUL_! Vill köpa allt! Alltid vara piff! Konsumtionssamhället <33 </33
 
 
Veckans mysigaste:
Klara och jag fick varsin av Annikas katter i knät och hade det sååå gosigt för några dagar sedan. Jag är en sån himla närhetsjunkie att när någon råkade knuffa till mig på insparksfestivalen förra helgen menade Veera att jag ju egentligen nästan ville tacka och säga "knuffas gärna lite till, det är så trevligt så".
 
 
Veckans viktigaste:
Linnéa och jag förtidsröstade häromdagen. Vi var typ FNISSIGA och lite nervösa pga så stor och viktig grej. Fun fact förresten: Om man förtidsröstar och dör innan valdagen så räknas fortfarande rösten. Så spring fort som fän om du känner dig skraltig!
16 kommentarer

Prideparad och insparksfestival

Augustis sista helg är över! Vilken himla pangmånad augusti varit ändå. Men okej, helgen var det. Jag kickade igång den med frukostshopping med Annika och Klara. Har ett så brutalt habegär just nu, vill bara spendera spendera spendera bli ny. Kanske en del av sensommarkrisen. Gillar hittills sensommarkrisen. Mår bra i den.
 
 
Moa kom på besök och den bortsett från bilden ovan odokumenterade fredagkvällen bjöd på ovve och studentklubb. Mycket kul.
 
 
Men här va! Kom lördagen! Och jag drog med Moa när jobbet tågade med i Pride-paraden.
 
 
Och på kvällen hägrade insparksfestival med Linnea Henriksson, Kaliffa, Tove Styrke och Daniel Adams-Ray. Hade kunnat skriva något vackert om det, men tänker att bilderna får förmedla känslan här. Är för trött efter denna helg, ursäkta mig eller. Men också: Väldigt väldigt glad för att livet är som det är. Thnx.
17 kommentarer

Om just nu

 
Jag vaknar en och en halv timme innan alarmet ringer. Famlar med fortsatt slutna ögon efter sovmasken, den som hänger över ljuslyktan i hyllan, den jag köpte på skämt tillsammans med Julia för det står recovering på den och jag behövde verkligen recover då, trycker den så hårt mot ansiktet att jag snart kanske bara har två tomma hålor där. Det har precis blivit behagligt att sova med täcke i påslakanet igen. Hade glömt tryggheten i tyngden, något som vänligt men bestämt håller mig kvar.
 
När mycket händer blir allt så länge sedan. Föreläsningarna, seminariet som gör mig nykär i mitt plugg, morgonkaffet hos Annika innan skolan och besöket på Ikea efteråt. Det korta passet på jobbet, det mellan information och prestation, passet jag egentligen inte hinner men så gärna gör ändå. Måndagen, tisdagen, onsdagen. Så så långt borta när det är torsdag kväll.
 
Minnet är väl selektivt, men jag har förträngt saker så bra att jag rubbas lite grann när glimtarna ändå tränger fram. Små små fragment, känslor eller tankar eller fraser som kom i samband med mitt hårdaste lämnande, försoningen, möten på nattklubbsgolv, specifika delar av stan. Som kommer med vetskapen av vad som hände den här tiden för ett och två år sedan.
 
Jag tänker på att jag så länge alltid bara var tyst. Såg skiftningarna i personer, upplevde förändringarna. Aldrig fick säga något. Aldrig vågade. Aldrig förstod att jag hade rätt att göra det. Jag önskar att någon hade berättat för mig att jag fick, att jag borde. Det är lättare nu, att säga något. Men när jag gör det har jag alltid fel, överdriver, är paranoid. Som att det inte märks hur saker ändras. Och det finns något så himla sorgligt i att alltid underdriva vad jag känner och tänker. När jag egentligen vill skrika. Ditt jävla jävla svin. Du beter dig så kasst nu och jag accepterar inte att du behandlar mig med så lite respekt. Fast det gör jag ju, varje gång. Trampa lite mer på mig, så fortsätter vi låtsas att det inte spelar någon roll.
11 kommentarer