En helghälsning

Idag lyser solen mot husväggar!
 
Häromdagen drack jag vin med mina tjejer. Tyckte det var väldigt roligt, som ni ser på mitt face.
 
Min första Jönköpingsvecka för i år har nått sitt slut. Och jag tänkte skriva något om den men jag känner mig seriöst UTMATTAD efter dessa dagar. Så jag kan väl bara säga att det är full rulle, jag träffar så många och jag går i skolan 9 till 20 imorgon. Wish me luck med tre nya kursstarter på samma dag.
 
I övrigt är det något mindre skavigt men ändå svårt att vara och existera, ni vet. Som det är ibland. Märker det på mig själv när jag vänder ansiktet mot gatlyktan och stirrar på snön som faller från mörk himmel en kväll. Hade inte ögat tårats av flingorna hade det väl kommit inifrån istället. Det är liksom inget men ändå känns allt lite blaha blaha. Men det går över. Det gör det ju alltid. Mmm, fortsätt ljug för mig.
 
28 kommentarer

Det sista där och det första här

Väldigt många den senaste månaden: Promenader i min skog. 
 
Färre men ändå några: Pussar från min hund.
 
Ett: Kafébesök med föräldrarna.
 
Hittills två: Rundor kring Munksjön sedan jag kom tillbaka till Jönköping. 
 
Jag gillar inte omställningsperioderna. Har haft så många det senaste året - flyttats hit och dit. Det är alltid märkligt i början. Sen vänjer jag mig så fort och glömmer hur det var innan, att det finns andra alternativ. Jag vet att det kommer gå över om några dagar. Men ändå. Fan att det är så skavigt.
 
Det som skaver den här gången är att jag kärleksblöder för allt som var hemhemma. Omsorgen. Tryggheten. Lugnet - både det omkring och det inombords som kommer av att aldrig behöver göra sig till. Att aldrig känna kravet att vara snygg eller rolig eller smart eller härlig. Att aldrig behöva prestera. Att det då plötsligt kommer så lätt av sig självt. Saknar mamma, pappa, storasyster, barnen redan. Och alla som hör till.
 
Här lämnar jag ett gruppträningspass 40 minuter in för att jag håller på att kräkas av anstängningen. Likblek när jag når omklädningsrummet. Är alltid vaksam för jag vet aldrig vem jag kan se på vilken plats. Genomför ett yogapass sämre än när jag först testade för träningsvärken i låren gör mig stel och smidigheten tycks vara ett minne blott. Tackar ändå för att det med tiden blir vanligare att jag är arg på kroppen för att den inte lyder snarare än för hur den ser ut. 
 
Samtidigt är det så fint att vara tillbaka. Såklart. Att ha samtalslistan ockuperad av vännerna, att skaka nya händer och krama om bekanta, att gå promenad och dricka kaffe med grannen. Att ha Moa, Linnéa, Mikaela och Julia. Vem fan hade jag varit utan mina hjärtan här?
19 kommentarer

Ett litet utdrag

 
Jag har Emil Jensens vinterprat i lurarna innanför mösskanten. Hör snön knarra under skorna ändå. Den knäpper, sprakar som brasan om kvällarna. Mamma och jag har blivit närmast besatta av stegmätarens resultat, är så måna om att ta telefonen med i varje rörelse. Därför går jag samma promenad som varje dag här. Trots att snön vräker ner i mitt ansikte. En timme. Ibland tre minuter mer, ibland två färre. 7600 steg, någonting. Frisk luft, klara tankar.
 
Jag nojar över kursens stora examination i tre veckor, skriver den på fyra dagar och lämnar in tre dagar innan deadline. Gråter på badrummet en kväll för jag är så tacksam för veckorna här. Gråter för att jag inte vill åka hem, jag som alltid haft så bråttom tillbaka. Stannar några dagar till. Snörvlar i mammas famn. Kramar om pappa. "Era skraltiga jävlar. Ni får inte dö nu, ni fattar det va?"
 
Peta på mig och jag gråter. Oftast av lättnad. William Spetz säger i sitt vinterprat att det som skiljer människor från saker är att människor kan fortsätta fungera även efter att de gått sönder. Jag tänker varje dag på att jag mår bra igen. Att jag inte trodde att jag skulle göra det. Jag känner mig lätt, och det är så fint att göra det. Så jävla fett.
 
Jag rensar mitt moln på objekt. Skärmdumpar som var viktiga i 30 minuter, bilder som blev för oskarpa men ändå är kvar. Hittar sådant jag glömt. Släppt. Förträngt. Foton berör mig inte längre. Men orden. Någon som aldrig skulle vara längre än ett samtal bort, men nu inte pratar alls. Det gör fortfarande ont i magen. Tänk så det kan bli, va?
31 kommentarer