Tre månader, tre anteckningar

Luften är så kvalmig. När himlen tillslut öppnar sig tar det trettio sekunder innan dropparna skymt all sikt genom glasögonen, piskat mig hela vägen hem. Bara sommarregn slår så hårt.
 
Undrar om det är den sorgliga musiken som saknas i hörlurarna. Eller om hjärtat bara blivit lättare med tiden. Av någon anledning sätter asfalt och väderlek inte längre igång känslostormar i mig. Jag skriver inte längre spaltmeter om hur ont allt gör. Och hur tacksamt det än är kan jag inte låta bli att i alla fall lite grann sakna svärtan. Den är så hemtam.
 
Korta meningar har tummats ner i mobilens anteckningar under våren och sommaren. Färre än någonsin.
 
vill säga att jag saknar dig
det är för tidigt
vill säga att jag tycker om dig
gör kanske det
vill säga att jag saknar dig
igen
redan
det är för tidigt
 
och
 
att längta
 
och
 
jag vet att min livslust väger 8 kg
det vet jag för att den försvann från kroppen
och kom tillbaka sen
det är kanske den starkaste insikten av alla
att den kommer tillbaka
i samma form som tidigare
trots att allt annat dött
 
Ett snedsteg och det vacklar. Fast att man vet bättre. Trots att man lovat sig att aldrig mer. Men man vänjer sig. Och lär sig lite varje gång. I varje besvikelse slutar man lite grann att hoppas på vägen. Smällarna tar inte lika hårt när man alltid är beredd. Alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer. Alltid förberedd på storm. Eller sommarregn.

9 kommentarer

Det senaste från min kamerarulle

Hej kompisar! Efter en vecka på sängen och soffan är jag frisk igen. Hej då febertermometer, värktabletter, halstabletter, bedövningsspray och bakteriedödande till arg visdomstand. Jag är på banan igen. Tillbaka i Jönköping. Tillbaka på jobbet. Å hej, vad det går.
 
Tänker att vi måste kika på mina senaste mobilbilder (lol, som att jag någonsin tar andra bilder) innan vi gör något annat.
 
 
Här, 04:31 på jobbet. Ville illustrera energidippen som kommer just det klockslaget. Sov nästan.
 
 
Linnéa och Mathilda kom och såg Sveriges sista VM-match. Gulliga kompisar jag har eller.
 
 
Åkte hem. Läste bok ur mammas bokhylla för jag tog inte med mina egna eftersom jag skulle ha "så mycket att göra". Ha.
 
 
Hemma. ♥
 
 
På den sjunde dagen återuppstod jag efter en glass med Lina och ett reafynd jag suktat efter. Bockade av två sommarprat medan jag plockade av vinbärsbusken. Någon nytta får man väl försöka göra efter en vecka i horisontellt läge, liksom.
 
Annars då? Har typ 30 grader i min lägenhet. Svettas innan jag kliver in i duschen. Svettas efteråt. Har tappat bort och återfunnit en väska med alla mina nycklar. Allt rullar på. Inget grämer mig på riktigt. Och fast jag knappt vågar uttala det: Jag mår bra.
15 kommentarer

Febersvammel

"Gapa stort så ska jag göra det här fort", säger sköterskan och hukar sig framför mig, rör om i min hals med en bomullspinne. Det känns inte. "Aj, vad svullen. Usch", fortsätter hon när hon går iväg med mitt slem i högsta hugg. Långa kliv.
 
Provet ger inget utslag.
"Gå hem och ta det vackert", säger läkaren.
Tar med mig feber och vitfläckiga mandlar hem igen. Fortsätter sova för mycket, fortsätter jämra aj varje gång jag sväljer, fortsätter vakna i en dygnsur svettsäng några dagar till. Försöker att inte koka, igen, för nio veckors obehandlad borrelia, en inflammerad blindtarm som läkaren skrattade åt och en njurbäckeninflammation som var sekunder från att avfärdas med ett "lilla gumman, alla har influensa den här tiden på året". Vill ni höra bittra historier om svensk sjukvård kan ni fråga mig.
 
Jag hann knappt hem till skogen innan huvudet började hänga i bilen. Hade nog feber redan när jag jobbade mina sista nätter. Tre dagars ledighet, skynda att njut, tänkte jag. Men vem behöver njuta av sin enda lilla ledighet denna sommar. Inte jag, i alla fall.
 
Jag feberyrar om jobbet när jag vaknar. "Måste lägga rum", svarar jag på mammas godmorgon. Verkar inte vara så bra på att vara ledig. Lika bra att jag är halvt borta dessa dagar.
9 kommentarer