23 maj

Jag skriver knappt längre. Vet inte varför. En av många saker jag brukade tycka om men slutat med för att det börjat kännas meningslöst. Det har känts så, det mesta, ett tag. Meningslöst.
 
Jag tror att jag behöver skriva. Jag förstår bättre då.
 
Skrev för någon vecka sedan. Det blev för mörkt för att publiceras. Men nu; ett nytt försök. För mitt i uttråkningen, ensamheten, längtan efter något annat - här finns lite lite hopp. En liten gnutta ny livsmotivation som kommer med andra människor. Ett huvud som i alla fall vill tänka lättare tankar. Vill vara bättre för dem. Så jag springer. Ringer lite oftare. Försöker omvärdera fåniga grejer till härliga och roliga, för så verkar andra göra. Försöker försöker försöker att inte puckla för hårt på mig själv för allt jag inte är och inte kan.
 
Har så lite att säga.
5 kommentarer
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Vet hur det är att känna så där <3

Celine

Kram på dig <3

Ulrika

jag har också så där ibland, att orden liksom tar slut eller bara inte kommer ut på ett sätt som säger det man ville. händer då att jag tanker "vad skönt, jag behöver inte skriva längre, BRA, då kan jag skaffa mig ett annat intresse!"
Men sedan börjar alltid orden flöda igen och då är det som att börja träna efter ett uppehåll, att man plötsligt undrar varför man har väntat så länge med att göra det här man verkligen behöver.

är man en skrivande människa behöver man det nog, precis som du säger.

Pauline Hurtig

ja du skriver ju så bra :)

Jasmine

I vissa stunder kan jag relatera. Andra dagar förstår jag inte alls hur livet kan kännas meningslöst, just då känns det precis tvärt om. Det pendlar, det vet du också. Hoppas att du snart finner livsglädjen igen och ser på tillvaron med ljusare blick. Och skriv, i synnerhet när livet känns tungt, det brukar hjälpa (i alla fall för mig).

Svar: Tack för kommentaren till mitt inlägg om födelsedagsfikan.

Kram