I'm just about to figure it out without you

 
Jag försöker förklara för min granne, när vi sitter på hans soffa tillsammans för första gången på alldeles för länge, att jag varit glad i nästan tre dagar efter en så väldigt tung period. Jag vet inte varför det är så viktigt för mig att alltid poängtera omständigheterna. Jag förklarar så jävla dåligt. Har blivit värdelös på att berätta historier. Snor in mig i oviktiga sidospår och missar poängen.
 
Varje gång någon frågar om min väns död måste jag börja i mitt pendlande till och från jobbet den sommaren. Hur det kändes som att jag inte gjorde något annat än att åka buss eller att sitta på en stenmur i svarta jeans och jacka trots att solen gassade och alla andra bar sina tunnaste plagg. Och jag måste varje gång nämna fadderuppstarten. Hur mina vänner trillade in en efter en i min lägenhet innan de drog till en förfest och hur jag inte kunde följa med för att jag skulle jobba tidigt morgonen efter. Mitt sista pass för sommaren, dagen innan skolan började igen. Den mörka bussresan till andra sidan stan. Den röda dörren. Poliserna, väktaren. Och de onyktra vännerna som samlades på mina 23 kvadrat. Telefonsamtalet med den sista. Den femte, inte sjätte. Tiden som gick innan jag insåg att jag kanske också skulle ringa någon.
 
Jag försöker hitta mönster i mitt mående. Kanske är det därför jag vill fästa varje svängning i andra, så att de kan påminna mig sen. Redan nu, efter tre dagar, har jag svårt att relatera till den dyblöta ångestkappan som gjort det svårt att andas. Det låter så fånigt när jag berättar hur jag gråtit i timmar på mitt badrumsgolv på grund av ett snäsigt mejl eller knappt kunnat prata på grund av prestationsångesten jag känner varje gång jag tänker på mitt nya jobb.
 
De peppande orden är omsorgsfulla men landar alltid fel. Sluta vifta bort problemet. Den här ångesten är inte tillfällig. Den bor och gror i mig alltid. Men just nu: Tack för vändningar och öppna famnar på aprilgator. Tack för kompishäng, för kursare, för besök, för Instagram-notiser. Man måste hålla hårt i den vetskapen. Att det alltid vänder.
9 kommentarer
Meg

jag hoppas att din majmånad blir bättre <3 kram!

★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Åh då <3. Hoppas maj blir bra och resten av året med :)

Heléna

Så fina bilder på er <3 Jag förstår att du saknar henne. Tiden läker sår sägs det, men ärren blir kvar och kliar så ibland river man bort skorpan och då gör det ont igen. Allting har sin tid och behöver få ta tid <3 Stora kramar till dig <3

My

Skönt att du haft några bättre dagar, kompishäng och små detaljer i vardagen kan göra sådan skillnad. Skickar massa kramar <3

Freja

Beklagar sorgen . Kram <3

Pauline Hurtig

åh :( <3

Matilda Berlin

Har du någonsin funderat på att bli typ författare? Du skriver så fruktansvärt gripande och vackert! Sitter här som mål låst och får läsa om flera gånger <333

Josäfin Andersson

Sista stycket är så himla sant, fy vilken tur att de alltid vänder lite förr eller senare ♥ ta hand om dig!

Jasmine

Jag gillar det du har skrivit. Tack för att du delar med dig.
Kram