10 dagar i snabbrepris

 
Det har gått tio dagar sedan sist men det känns som ett halvt liv. Det gör ju ofta det när dagarna är fullspäckade. Det har varit biobesök, plugg i biblioteket, promenader runt Munksjön, inlämningar, sopplunch på Condeco, helgjobb, inflyttningsfest, uppsats-PM och kvällsjobb om vartannat. Mitt i allt har det varit 20 grader mitt i oktober och de finaste av höstdagar. Mitt i allt har jag ena stunden älskat att vara upptagen för att nästa vilja gråta för att jag aldrig får andas. Det har varit en generell känsla det senaste; att jag bara vill gråta. Utan någon specifik anledning, men ändå, som att det var länge sedan och det finns så mycket som behöver komma ut. Men vem har tid för sånt. Kanske är det bara hormoner som spökar. Kvinnokroppen, ni vet.
 
Dock: I tisdags plockade Klara upp mig och Annika och tog oss med till hennes sommarstuga utanför Västervik. Har aldrig behövt en ledig dag ute i ingenstans så mycket som jag behövde den då. Det var vindstilla och knäpptyst där. Vi fikade vid vattnet, plockade svamp i skogen, värmde matlådor i det lilla köket och drack eftermiddagskaffet i trädgården. Hur kan man någonsin vilja ha något annat än det här, tänkte jag.
 
 
Nu: Uppsats-PM alldeles strax inlämnat. Och jag har en helt ledig fredag innan ytterligare en jobbhelg stundar. Tänker på mycket och tänker inte alls. Hoppas få tid att plocka ner de där tankarna, formulera. Det kommer väl.
 
Hoppas ni mår bra.Tänker på er ibland. Ni är så fina. Bloggvärlden ändå. <3
26 kommentarer

Det första av oktober

 
Klara och jag startade veckan på högskolebiblioteket. För att ta tag i c-uppsatsen egentligen, men som sig bör efter en helg blev vi tvugna att ventilera respektive äventyr istället. När vi insåg att vi inte skulle få något vettigt gjort travade vi hem till Annika där vi fick kaffe, gröt och kattgos.
 
 
Sen gick det väl några dagar som innehöll hundpromenad, inlämningsuppgift och spinning med Linnéa, SEN, sen kom fredagen och jag åkte hem till familjen. Mycket mysigt.
 
 
Här stod jag och såg svår ut (JÄTTE) mot vår Falu rödfärg. Stående tema i mitt flöde på Instagram.
 
 
Mamma och jag mötte upp Angelica i Kalmar för en fika på Kullzénska. Har även hunnit med: Häng med Elsa, shopping, viktiga samtal. HERREGUD vilken hjärtvärmarhelg. Visste inte ens att jag behövde den så mycket som jag gjorde. Familj hjärta. Vänner hjärta.
24 kommentarer

Ett år utan dig

Jag letade efter "År 3" i sökfältet på datorn, mappen där jag samlar mina examinationer. Hittade istället "Ett år utan dig". En kort text jag skrev ett år efter min väns död. Hade helt glömt den.
 

 
Det har gått ett år utan dig. Ett år sedan tre overallklädda vänner knackade på min dörr, oinbjudna men välkomna. Mitt i maten på spisen, mitt i omställningen från jobb till plugg och inspark. När hela gänget alldeles strax skulle vara samlat. När allt skulle bli som vanligt. Mitt i mitt högsta tempo. Det är väl alltid då saker händer. Mitt i allt. Inte som året efter, nu när allt gått så långsamt. Jag drog på mig tröjan jag aldrig annars använder och tog bussen till din del av stan. Skrev till de andra att jag ska kräva en kopp te för den sena utryckningen, skälla lite på dig för att du gjort oss oroliga och för att du stör min sömn i en redan alldeles för stressig situation. Såg ändå fram emot stunden, både för att jag skulle få läxa upp dig istället för tvärtom och för att vi så sällan sågs bara vi två.
 
Senare förstod jag inte varför jag skulle ringa. Det enda jag visste var att även om jag skulle ringa mamma skulle hon inte kunna ordna upp det här. Och inte var det väl någon brådska, för du skulle fortsätta vara död. I morgon och alla andra dagar. Varje dag i resten av mitt liv skulle du fortsätta vara död. Jag slängde den där tröjan sen.
 
Det var för sent för länge sedan. Men ändå. Du skulle inte dö. Du hade inte behövt dö. Jag vet det. Du hade inte behövt dö, Elina.
20 kommentarer