Andras briljanta ord och eget svammel

Jag sparar andras meningar som triggar mina i samlingen "ORD." på Bloglovin'. Är inte det en sån himla skillnad från när man var yngre; jag har aldrig varit en tävlingsmänniska men då var alla tjejer ett hot och de skulle i tysthet besegras. Jag kunde peka på den fulare tröjan av två alternativ för att jag inte ville att min kompis skulle vara finare än jag på lågstadiediskot. Alla som var bra på något skröt eller var för mycket. Eller var det kanske bara jag som var en vidrig unge? Troligen. Mager självkänsla är inte klädsamt för någon, men vad fan gör man. Och de där killarna man ville bli sedd av? Förlåt men exakt noll pojkar mellan 6 och 16 har tillstymmelse till intressant personlighet (tänker att man efter det i alla fall kan vara lite svart och svår 17 år). De typ sparkade på bollar, slogs med pinnar och sprayade blå färg i håret när de fyllde år. Come on, jag hade existentiell ångest innan jag fyllde 5.
 
Lång utsvävning. Det jag ville komma fram till är att det är så fint och härligt att man blir mer klarsynt med åren och fattar att andra tjejer är den största tillgången och att det är så kul kul kul att inspireras och peppas av varandra. HELVETE vad jag har svårt att komma till saken idag. Nytt försök.
 
Vissa meningar man läser sätter sig. För ett år sedan publicerade Joré inlägget Flera kilometer briljanta ord to be och det är generellt ett väldigt trevligt inlägg att läsa, men ett stycke har verkligen fastnat i mitt medvetande.
 
 
"jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar lite grann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför. 
 
sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt."
 
 
Exakt så, har jag tänkt varje gång jag tänkt på de här orden. Jag har också tänkt mycket på personkemi det senaste. Och på hur man väljer vänner och potentiell partner och hur det är två ganska olika processer och att det kanske är konstigt att det är så eller kanske inte. Hur fort man avfärdar vissa och hur man absolut inte kan låta bli att hålla kvar vid andra. Hur mycket man tar och inte tar och hur och vad man ger och hur mycket man får och vågar ge och när man bara är för av något. Hur man helt saknar rim och reson när känslocentrat kopplas in. Framför allt tänker jag på att man är så himla svag för vissa personer, ofta utan en tydlig anledning men ändå. Och man får väl låta sig vara det.
 
15 kommentarer

Livs levande och definitiv

 
En vecka som består av mycket självstudier består som alla studenter vet absolut inte av självstudier utan diverse andra aktiviteter så som ett försök till svampplockning exempelvis. På Annikas födelsedag hängde Klara och jag med henne i skogen och hittade exakt två kantareller. Men vi fick några mysiga promenadtimmar och en fika på grusväg bestående av nutellapannkakor och termoskaffe. Fint ska det va.
 
 
I helgen möttes Julia och jag upp i Norrköping. Det är ungefär halvvägs mellan hennes Stockholm och mitt Jönköping. Vi hade inte setts sedan juni så det var verkligen på tiden.
 
Vi hälsade på vår väns familj och det var så himla fint att få träffa dem igen och prata om den kollektiva förlusten, den gemensamma sorgen, våra olika sätt att hantera den, våra olika sätt att leva med den.
 
Det är märkligt, det mesta i livet. Det har gått två år sedan du lämnade. Två år. En evighet och ingenting. Vi pratar om hur vi kan välja själva nu, mer eller mindre, när vi ska vara i sorgen. Den är inte akut längre. Vi kan skratta ihop åt dina personlighetsdrag och upptåg.
 
I ett nära slumrande tillstånd på bussen hem tänker jag:
Det är okej att jag är glad igen. Det är okej att sorgen slår till ibland. Det är okej att inte vara ledsen hela tiden. Det är okej att tända ett ljus för dig och skratta under tiden. Det är okej att bli sittandes på golvet en helt vanlig dag för att du dyker upp i huvudet.
 
Men det kommer aldrig vara okej att ditt liv slutade såhär.
Det kommer aldrig aldrig vara okej.
 
Och plötsligt:
Ett illamående.
Vi pratar om dig i preteritum. Vi pratar om dig som att aldrig mer.
Kanske har jag fortfarande inte förstått.
Döden är så definitiv. 
18 kommentarer

Förra veckan + två låtar

Herregud va kompisar, nu är det måndag igen. Vi börjar detta inlägg med en glad bild:
 
 
SÅ! Då går vi vidare i livet. Eller inlägget. Måste ju låta förra veckan sjunka in innan jag kan ta mig an nästa. Och antar att ni känner samma. Att det liksom är väldigt viktigt att min vecka sjunker in innan ni går vidare till nästa. Mhm.
 
Vad hände egentligen förra veckan? Jag satt på ett seminarium med min grupp och det blossade om mina kinder för att jag var så dåligt förberedd. När jag var yngre blossade det ALLTID om mina kinder i skolan. Värsta jag visste att behöva säga något andra hörde.
 
En kväll bestämde Annika och Klara att vi skulle bowla dagen efter. Så himla bra grej? Hade SÅ kul. Sen klappade vi en hund som hette Ove och skrattade jättehögt och länge åt saker jag absolut inte minns längre innan vi tog en kvällsfika på stan och pratade om personer vi legat med. Bland annat.
 
 
Annika och jag var bowlingtaggade.
 
 
Här stod jag och ser ut som en seriefigur! Visst? Tänker ofta att jag är som den störiga fågeln på julafton. Liksom gullig och lite charmig men sjukt STÖRIG och intensiv och lätt att tröttna på men ääändå på något sätt en favorit trots att den aldrig fattar när det är läge att lägga ner. Ni som känner mig väl - kan ni bekräfta eller dementera pls? 
 
 
Den senare delen av veckan hade jag mycket egentid. Tvättade, spenderade jättemånga timmar på Netflix, åt godis och njöt på ett sjukt sätt av att träna (kan det hålla i sig tack) tidigt på lördagsmorgonen. På kvällen gick jag ut och dansade med tjejerna (ljug - jag var mest lack över att fulla människor är så dräggiga och störiga och smällde armbågarna i deras ryggar) och söndagkvällen spenderades på jobbet.
 
Okej, nu avslutar vi detta snurriga surr med två låtar jag spelar flitigt just nu. HERRÅ!
 
 
att du lämnar denna sommar och att du nu lämnar mig
jag tycker ärligt talat att jag knappt har rört vid dig
jag skulle vilja kämpa för att få dig att förstå
men vill du inget hellre är det klart att du får gå
men det gör ju lite ont och så
men inte ska du bry dig i att mitt hjärta gör ont
nej lämna det åt mig, du, jag har det hellre ont än tomt
men tänk att jag aldrig lär mig att ta det lite varligt, nej,
jag följer hellre hoppet och tror att allting ordnar sig
 
 
baby boy sluta tracka min lur
jag ser du har fuckat med helt fel brud
jag såg en bild på instagram
och hon verkar va en ung madam
jag är inte ens lite lack
bara så trött på ditt lögna snack
vilken klyscha, kom igen, att du inte vuxit från den än
13 kommentarer