Några söndagstankar

 
Jag skryter alltid om min tåliga mage när alla andra har IBS. "Jag kan äta precis vad som helst", säger jag, och ångrar jag att jag säger, när jag äter en hel liten hink med körsbärstomater av bara farten för de är så syrliga och sedan går hukad i en halvtimme för att kramperna liknar den värsta av mensvärk.
 
Hinner precis uttala för mina vänner att jag är nöjd som det är, att oavsett hur det blir så blir det bra, innan jag svajar. Den är så bräcklig, känslan av att vara tillfreds med livet. Så svårt att vara okej med sig själv och sin situation längre än några dagar. Kanske är jag ändå ensammast i världen? Kanske kommer jag alltid vara det? Igår spelade det ingen roll. Varför spelar det roll idag?
 
Jag säger att jag känner mig stabil och så gråter jag nästan när jag går upp på morgonen för att det står tulpaner på bordet, för att jag fick dem av mina föräldrar när de hälsade på, för att föräldrar är det störigaste men kanske varmaste man har. Trots att det är lätt att beskylla dem för det mesta, se alla fel, kommer man ibland på att ingen annan vänder ut och in på sig själv så mycket för att göra sitt bästa, ni vet? Står i evig tacksamhetsskuld för allt.
 
Jag övar på så många saker just nu. Att låta saker vara, till exempel. Lita till att de som behöver veta vet, att det som blir är vad som blir bra. Hinner läsa en hel bok en vanlig lördagkväll och det var väl alldeles för länge sedan sist. Är äntligen i de där dagarna som jag så länge längtat efter - en liten stund av att allt är tillräckligt precis som det är. En ovan känsla av att jag kanske, just nu i alla fall, är tillräcklig för mig själv.
 
Tittar inte bakåt. Ser bara nu och framåt och det är genuint. Jag önskar att jag visste det förut, att allt går över på något himla sätt. Allt går verkligen över.
 
Tänker på när en kurator sa till mig att "du behöver inte förlåta, bara försonas med hur det var". Det är så komiskt hur mottaglig man är för floskler i vissa perioder. Hatar väggcitat men går all "wow this is life-changing" när någon säger att jag är huvudperson i mitt eget liv, bara jag väljer vart jag går från och med nu. Så banal är människan. Fri till slut.
14 kommentarer