Ett år utan dig

Jag letade efter "År 3" i sökfältet på datorn, mappen där jag samlar mina examinationer. Hittade istället "Ett år utan dig". En kort text jag skrev ett år efter min väns död. Hade helt glömt den.
 

 
Det har gått ett år utan dig. Ett år sedan tre overallklädda vänner knackade på min dörr, oinbjudna men välkomna. Mitt i maten på spisen, mitt i omställningen från jobb till plugg och inspark. När hela gänget alldeles strax skulle vara samlat. När allt skulle bli som vanligt. Mitt i mitt högsta tempo. Det är väl alltid då saker händer. Mitt i allt. Inte som året efter, nu när allt gått så långsamt. Jag drog på mig tröjan jag aldrig annars använder och tog bussen till din del av stan. Skrev till de andra att jag ska kräva en kopp te för den sena utryckningen, skälla lite på dig för att du gjort oss oroliga och för att du stör min sömn i en redan alldeles för stressig situation. Såg ändå fram emot stunden, både för att jag skulle få läxa upp dig istället för tvärtom och för att vi så sällan sågs bara vi två.
 
Senare förstod jag inte varför jag skulle ringa. Det enda jag visste var att även om jag skulle ringa mamma skulle hon inte kunna ordna upp det här. Och inte var det väl någon brådska, för du skulle fortsätta vara död. I morgon och alla andra dagar. Varje dag i resten av mitt liv skulle du fortsätta vara död. Jag slängde den där tröjan sen.
 
Det var för sent för länge sedan. Men ändå. Du skulle inte dö. Du hade inte behövt dö. Jag vet det. Du hade inte behövt dö, Elina.
20 kommentarer