Om stillsamhet och frisk luft

 
Så konstigt det är ändå, hur allt ändras. Alltid med tiden. Hur saker liksom går över, sakta sakta men i alla fall - de dödar mig inte längre. Jag är ständigt lite frågande till mitt eget mående. Ena dagen ligger jag på sängen och vill inget annat än att packa väskan och åka hem, bädda ner mig under täcket i ett år eller tills allt gått över. Skrika åt alla som pratar med mig. Och så dagen efter - det går ju ganska bra ändå. Luften känns frisk i mina lungor och vädret är ju så vårigt här. Med promenader genom parker och musik i öronen kommer insikter, tankar, funderingar. Känslan av att det blir bra ändå. Allt det här. Att jag nog löser det. Allt löser jag. På något sätt. Och det blir nog till och med ganska fint på vägen.
 
 
På väg ner från den här höjden spelades en av förra, eller kanske förrförra, årets låtar i lurarna. Jag mindes hur vi spelade den för dig och du sa är hon känd, hon är från Norrköping, vi har festat tillsammans. Och så hälsade du på i mitt huvud igen. Det är ganska fint när du gör det på ett sådär stillsamt sätt. Som en liten vän i hjärnan att prata till. Efter det var det som att alla sånger var tillägnade dig, trots att spellistan gick på shuffle. Det var Kent och Anna von Hausswolff. Jag tänkte på hur kall och skoningslös döden är. Hur Markus sjunger att inte nu kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott och för första gången gången höll jag inte med. Ibland glömmer jag bort hur brutalt livet slog oss för ett halvår sedan.
 
Lite senare ville jag nästan gråta, men det kom inga tårar, bara en mer anstängd andning och ett ihopskrynkat ansikte. Jag gråter väldigt sällan nu. Kanske för att jag saknar tid och rum, kanske för att känslorna svalnat lite grann. Det är väl ganska skönt ändå. Man måste ju inte vara så himla ledsen jämt. 
wien
14 kommentarer

12 september: Mitt i chocken

Här är en text jag skrev den 12 september men aldrig publicerade. Den kändes fel då och känslorna var överallt. I efterhand inser jag att det bara är exakt vad jag tänkte och kände just då, och jag tror jag vill visa det. Så här kommer alla ord, precis som de skrevs den dagen.
 

 
Alla undrar.
Hur mår du? Skit. På riktigt, bara skit.
Kan jag göra något? Hålla käften. Ta hand om mig. Och låta mig vara. Nej, snälla, rädda mig.
 
Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att försöka stötta den vars liv faller i bitar. När någon försöker berätta om sin dag snäser jag i telefonen. Herregud, jag skiter väl i vad du gör om dagarna. Eller nej, förlåt, det gör jag ju inte. Men jag orkar inte lyssna. När "Jag beklagar"-smsen kommer innan jag själv insett vad som hänt vill jag kasta mobilen i asfalten. Käften. När skolan matar ut ett stolpigt skrivet meddelande till hela klassen vill jag spotta ledningen i ansiktet. Är det här er beredskapsplan för krissituationer? Är det verkligen kommunikationsvetenskap ni undervisar i? Varenda student i vår klass på 110 personer någonting hade gjort det bättre. Och hur jävla svårt är det att trippelkolla hur ett namn stavas?
 
Jag blir sur på den som frågar genom någon annan vad som sker. Jag blir sur på den som frågar om allt utom det här. Jag blir sur på den som inte hör av sig. Förlåt. Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att försöka stötta den vars liv faller i bitar.
 
Ilskan bubblar fortfarande. Frågorna blir bara fler. Sårbarheten är så stor. Och jag känner mig så liten. Varför kastade polisen dödsbeskedet i ansiktet på mig på ett så brutalt sätt? Varför var det väktaren som såg till att jag kom hem, att jag hittade mina vänner och att jag kom in ordentligt (åh, ljuva vardagshjälte)? Varför tog det nästan tre veckor innan jag fick professionellt samtalsstöd?
 
Alldeles för många vet hur det känns i dem att förlora någon såhär. I mig är det en total oförmåga att hantera vardagslivet normalt. Jag läser studieguiden och panikgråter för att det inte är den vanliga bristande motivationen som gör plugget tufft - det är en tung dimma som påverkar allt jag gör. Det är en obehagskänsla som kommer och går. Det är en ovilja att sätta ner fötterna på golvet bredvid sängen, en ovilja att öppna dörrar när jag är själv, en ovilja att vända mig om när jag plötsligt känner mig paranoid. Mörker skrämmer mig igen. Det är ett behov av att prata med din familj och dina vänner, att reda ut och försöka förstå så mycket jag kan. Det är mardrömmar där jag förlorar min favorit, min storasyster, min mamma.
 
Alla trippar på tå omkring mig. Ni vet inte hur ni ska bete er, och jag vet inte hur jag vill att ni ska bete er. Jag vet inte hur jag ska bete mig heller. Jag vet ingenting. Det gör inget. Men jag är glad att jag har famnar att somna i, att jag har vänner att hålla hårt i och att jag ser händer sträckas ut för att erbjuda hjälp. Framförallt är jag oändligt tacksam att jag har fyra personer som faktiskt förstår precis vad jag går igenom. 
 
Den första tiden rann tårarna nästan jämt. På bussar, på gator, på parkbänkar, på axlar tillhörande någon annan. Varje steg var en anstängning. Höger, vänster, höger, vänster. Hur kan någon som skulle vinna SM i gång röra sig framåt så otroligt sakta? Tårarna faller mer sällan nu. Jag har rappat på steget igen. Häromdagen lagade jag mat för första gången på tre veckor. Långsamt börjar chocken lägga sig. Långsamt, långsamt börjar vardagen få konturer igen.
 
Hur många känslor som än härjar i mig, landar jag alltid tillslut i en. Och den är bara stillsam. Sorg. Älskade vän. Jag är så ledsen att det kändes som det kändes, att det var som det var och att det blev som det blev. Jag är så otroligt ledsen. 
8 kommentarer

När saknaden får plats

Fem månader. Så lång tid tog det innan chocken kapitulerade. Först nu har känslokriget svalnat och jag kan sakna dig på riktigt. Den kom som en ny liten chock, den här saknaden. Helvete, vad jag saknar dig. Vännen min, du dyker upp oftare nu. Men jag är inte längre rädd för vad minnena av dig ska orsaka för känslor i mig. Jag är inte rädd längre. Här finns bara sorg och saknad, i sin stillhet. De bitarna kommer alltid vara med mig. Det är okej. Fast att jag hulkar efter varje ord som formas under skakiga fingrar.
 
Jag formulerar långa brev i mitt huvud när jag inte kan sova. Det finns så mycket jag önskar att jag hade hunnit säga till dig. Något klyschigt tack för att du är finns som du snabbt hade skakat av dig. Det finns så mycket jag vill berätta för andra. Få förståelse från personerna som inte har en aning och igenkänning från personerna som varit igenom liknande. Framför allt finns det så mycket jag försöker förklara för mig själv. Hitta någon slags verklighet och mening i denna bistra sanning.
 
Jag hade behövt dig genom mitt break-up. Råd från den storasystergestalt du var. Du hade alltid ett annat perspektiv än resten, såg nyansskillnaderna andra missade. Du skällde alltid på oss när vi var naiva och utsatte oss för sådant som bara sårade oss i längden. Jag saknar det. För när vi kom tillbaka med svansen mellan benen var du bara varm och omhändertagande. När jag berättade om sådant jag hade hållit för mig själv ställde du frågor som ingen annan vågade. Tack för att du såg.
 
Jag saknar din dråpliga humor, dina sylvassa kommentarer. Dina svar på nästan allt. Min födelsedag var sista gången vi sågs. Jag är glad för det, för det innebar att jag fick en kram. Du var ju inte allt för givmild med dem. Mindre nöjd med att det var du som tog gruppbilden den kvällen. Vi spelade galenpanna och jag skämtade lite för syrligt om ditt dåliga minne. När jag gick till affären bad du mig köpa en dricka till dig. Men bara om det fanns den specifika smakkombinationen som du redan hade, och den fanns ju sällan i sortimentet. Jag hittade den inte. Det tog veckor innan jag förmådde mig att panta den tomma flaskan du lämnade på mitt golv när du stängde dörren bakom dig den kvällen.
 
Vet du vad? Du hade varit så jävla stolt över mig nu. Jag är på väg igen. Det är vi allihop. Vi blir alla en bättre version av oss själva. Lite mer härdade, lite mer ödmjuka. Starkare. Och vi håller ihop. Det tror jag att vi alltid kommer göra, på ett eller annat sätt. Tack vare dig. Men vet du vad det värsta är? De senaste månaderna har nästan slitit sönder mig. De har lämnat så djupa spår i oss alla. Men smärtan vi varit igenom och alltid kommer bära med oss är inte i närheten av hur ont allt gjorde i dig.
13 kommentarer