Mellanläge

 
Jag vill påstå att jag är i ett mellanläge, trots att jag knappt har sådana. Eller så har jag kanske det. Det är väl det som är grejen. Komplexiteten. Hos mig är allt svart eller vitt, högt eller lågt. Det är sedan gammalt. Fast allt är också väldigt grått. Och ibland färgglatt. Medel, mitten och monotont. Jag är lättsam och svår, social och skygg. Rak och otydlig. Pendlar alltid mellan hybris och självförakt. Försöker förstå. Fattar inget.
 
Gatorna har sopats rena från grus. Jag stoppar undan kappan och täckjackan, tar istället fram den tunna gröna, den korta röda och den vattenavstötande rosa ur garderoben. Det har varit tjurigt ett tag. Som att precis allting skavt. Jag saknar, längtar, oroar mig. Hör inte hemma någonstans. Känner mig ensam. Nu har jag räknat till tre vindstilla dagar i rad. Det växlar ju alltid. Det vet jag, trots att det är lätt att glömma. Mest rädd för nästa växling. Uttalandet "du har en ängslig personlighet", ekar i huvudet.
 
Jag scrollade i arkivet för ett tag sedan. Vill skriva igen, men här finns inga ord. Jag vet inte vad jag tänker längre. Allt är både klarare och grumligare. Enklare på något sätt. Men tråkigare. Här finns ju ingenting.
16 kommentarer

Vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar? Och vem vet hur länge vi har varandra?

Genuint välmående tycks ha en maxgräns (maxgräntz höll jag på att skriva mvh självupptagen) på två månader i denna kropp. Och kanske är det den så plötsliga och omotiverade vändningen som kom i samband med att jag återvände till Jönköping efter julledigheten som gör allt extra skavigt. Jag förstår den inte.
 
Är det vintern? Regnet, snön, halkan, utandningen som skapar kristaller på halsduken och imma på glasen? Är det mina torra läppar och mina ormskinnsben? Den irriterade huden i pannan? Förkylningen? Avsaknaden av träning? Mensen? Vetskapen att mina olika liv här saknar mening för snart finns inget av dem kvar? Insikten att jag inte ens vill vilja det de andra suktar efter.
 
Jag mår egentligen inte dåligt. Inte som jag brukade. Är varken ledsen eller arg, saknig eller förnedrad. Saker tycks bara helt sakna mening. Inget roar mig. Overklighetskänslor, jag vill bara känna något annat än det.
 
Det krävs egentligen inte mer än en kaffe med min vän eller ett hej från grannarna närmast i korridoren för att göra mig lätt. Men precis lika lite för att irritationen ska komma. Någon skrattar fult, någon pratar med glättig stämma. Jag ser på andra och avfärdar dem som översittare. Naiva, menlösa, dömande. Någon borde skrika orden tillbaka i mitt ansikte.
 
Det stör mig att någon inte skriver, fast det är jag som aldrig svarar.
Det stör mig att jag är själv, fast det är jag som inte vill vara med.
Det stör mig att allt är tyst, fast det är jag som inte säger ett ord.
 
Det där att snart finns inget kvar, förresten. Allt finns alltid kvar.
På ett eller annat sätt.
9 kommentarer

Söndagstankar

I januari förra året var jag lika spöklik som jag kände mig.
 
Jag gör mer plats för egentid. Ingentingtid. Och jag gör ingenting så intensivt att jag nästan slår knut på mig själv ändå. Vad är balans? Varför vet jag inte det? Varför vet jag inte hur en gör? Varför vet jag inte vad som är lagom?
 
Dagens enda syssla är att diska. Inte ens det orkar jag. Kanske är det sjukdomkänslan som drabbat mig som gör att jag struntar i det. Det faktum att näsan rinner oavbrutet, ryggslutet värker och huvudet är tungt. Eller så är det bara insikten att det inte spelar någon roll. Det spelar ju verkligen ingen roll om jag diskar eller inte.
 
Jag funderar på om jag kanske känner mig ensam. Men jag är sällan fysiskt själv, duckar för så många inbjudningar jag kan. Kanske är det att jag saknar riktning. Saknar sammanhang. Jag märker bara att jag blir ledsen för de minsta av saker. Att inte vara tillfrågad att delta på en middag med personer jag knappt känner. Samtidigt bryr jag mig knappt alls om det som brukade vara stort - varken det som gjorde mig glad och det som sög mig neråt. Inget intresserar mig. Alla är för mycket. Vill säga stopp, skärp dig, till varje person som öppnar käften. Bekräftelse kväver mig för inget är på riktigt. Komplimanger biter inte, närhet gör mig inte varm.
 
Här är oro och självförakt. Och ingenting.
25 kommentarer