Lev innan du dör, oroshjärta

 
Jag knyter träningsskorna vars sula börjat lossna vid tårna. Greppar hörlurarna i förbifarten och öppnar appen som ska mäta min promenad i siffror. Märker inte förrän halvvägs att jag glömt trycka på start. Har inte tid att reflektera över någonting när tårarna jag väntat på så länge väller ut ur trötta ögon. Min gråtvänligaste spellista dånar i öronen men jag hör fortfarande mina hulkningar. Slår undan grenar med armarna, skrämmer iväg två vildsvin. Det tar en halvtimme innan andningen blir någorlunda rytmisk och kinderna är strama istället för våta.
 
Förtvivlan har övergått i ilska. Känslorna pendlar så när man står maktlös i en kvävande situation.
 
I huvudet snurrar olika datum. De skrämmer mig allihopa. Oron har lagt sig som ett rastlöst rivande innanför huden. Jag är orolig för precis allt igen. Ingenting kommer jag klara, säger tankarna nu. 
17

Män i grupp är så jävla obehagliga

 
Jag har växt upp i en familj där fyra av fem medlemmar är kvinnor. Min första arbetsplats var totalt kvinnodominerad. Det tog tills jag var 20 år innan jag hade en riktig killkompis. Min klass i gymnasiet bestod av endast tjejer och bland mina kursare på högskolan är killarna lätträknade. Jag är så glad för det. Män i grupp är så jävla obehagliga.
 
Jag drar väskan närmare kroppen när män kommer för nära på tunnelbanan. Jag undviker att möta deras blick när jag är själv, vill inte för allt i världen bjuda in till någon form av kontakt. Jag är ofta rädd för dem. Samtidigt rättar jag mig efter dem. Med män i rummet äter jag mindre, håller in magen mer och försöker verka som en skönare person. Jag värderar deras uppmärksamhet högre än mina kvinnliga vänners och vill alltid pleasa. Det är så vidrigt att jag ger dem så mycket makt.
 
En gång när jag jobbade i matbutik satt jag på golvet och plockade upp varor i en hylla. Två män gick förbi. Den första klappade mig på huvudet, sa något jag inte kommer ihåg och gubben bakom skrattade osäkert. En okänd person tog sig friheten att röra mig och jag vet att gubbarna aldrig hade gjort samma sak mot min manliga kollega några meter bort. En annan gång ville en manlig kund prompt kommentera min hästrumpa (tydligen ett ord för hår uppsats i tofs - innovativt, fyndigt, roligt, eller hur?). När jag inte svarade trots upprepade kommentarer frågade han om jag var "som hans fru där hemma - humorbefriad". Ditt jävla svin, tänkte jag, främst för att han pratade så nedlåtande om sin partner. På ett annat jobb förklarade en av de manliga kockarna (alla var män utom en, i och för sig) sin oro angående min pojkvän för en av mina kollegor. "Men hur är det för hennes pojkvän, du vet, när hon inte äter kött?" Man kan ju tycka att han i alla fall kunde ha pratat med mig direkt om han nu var så nyfiken på mitt sexliv och min "stackars pojkvän".
 
Är det inte så himla konstigt att dessa ofta så obehagliga och svåra personer ska ha så många fördelar gentemot kvinnor, och dessutom alltid ha den största makten? Jag är inte humorbefriad. Jag kan ta ett skämt. Men när en man skämtar om en utsatthet han aldrig kommer uppleva är det inte roligt. Sorry, men jag tänker inte skratta för att, återigen, pleasa er. Så trött på denna bröliga samhällsgrupp.
 
(Tanken var att skriva något upplyftande denna dag, men så blev jag bara så provocerad.)
internationella kvinnodagen
21

Ord jag skrev i februari

Som en fortsättning på Ord jag skrev i januari kommer här Ord jag skrev i februari. Det är ganska intressant att se hur tankegångarna ändras, eller kanske inte ändras. 
 

 
1 februari
Mardrömstydning: Ibland behöver jag en påminnelse om hur allt faktiskt varit och hur allt känts. Och jag är uppenbarligen inte över allt som hänt. 
 
2 februari
Jag saknar dig.
 
14 februari
I mina drömmar märks det så tydligt. Hur arg jag är. Att jag fortfarande är så jävla ledsen för saker som hänt.
 
 
18 februari
Jag har träningsvärk i låren efter tvivelaktiga rörelser på dansgolvet. Ont i fingrarna efter att ha blivit bränd med någon annans cigarett. En smärtande nacke efter att ha sovit i en konstig ställning. Hostan vägrar lugna sig och halsen bränner mer och mer. Hjärtat slår fort, bröstkorgen värker, huvudet är tungt.
 
Jag stod på olika tunnelbanestationer i natt.
03:21, 03:34, 03:38.
Jag tänkte på dig, tror jag - jag minns inte exakt, räknade minuter och grät. 
 
Nu vill jag helst fly ur min egen kropp. Främst för att jag är äcklad av min kosthållning, lite för att immunförsvaret inte längre existerar och inget någonsin tycks läka i mig.
 
23 februari
Det finns inte så mycket kvar nu. Tror jag, i alla fall. Jag känner mig ganska lätt, glad för det mesta. Det är när en tankeverksamhet på högvarv och ett stresspåslag hindrar sömnen som saker gnager lite. Varför någon inte svarat, varför en annan inte hört av sig, varför en tredje inte saknar mig. 
 
Imorgon ska jag känna mig värd allt det bästa igen.
 
 
24 februari
Jag längtar till stunden då jag inte längre längtar bort. Jag tycks ju göra det var jag än är. Vill bara framåt. Det ligger vår i luften och jag mår ganska bra. Lite orolig, mycket bekräftelsesökande. Besatthetsmönster jag känner igen allt för väl - de upprepar sig. Måste fokusera mer på mig själv. Jag längtar till stunden då jag inte längre mäter mitt värde i andras uppskattning.
 
26 februari
Note to self: Prata om saker. Saker blir alltid lättare när man pratar om dem.
9