Mellanrelationer

Jag är ett stort fan av att generalisera. Klara intygar det när jag försöker förmildra beteendet. Jag verkar behöva det, som ett slags verktyg för att begripa och se samband, förklara saker för mig själv.
 
En gång sa jag aldrig mer en så svår början. En annan gång sa jag enkelt är det obehagligaste som hänt mig. Och så försöker man jämföra med andras historier och väldigt snart inser man att det inte finns ett generellt sätt. Inget rätt. Bara olika individer, unika möten. Allt annat vore väl förminskande.
 
Så många gånger jag har frågat mig själv, och andra, varför ingen berättar om mellanrelationerna. Personerna man träffar som man tycker så mycket om, som växer på en med tiden, nässlar sig in i vardagen, som kanske inte är 100 i match men som man lik förbannat inte vill släppa ifrån sig eller vara utan. Kanske inte en person man gifter sig med, men långt mer än en vän. Vad är det?
 
Jag roas av hur olika mina vänner är. En säger du kanske behöver vara själv just nu, en annan säger att hon inte ska lägga sig i men påbörjar ändå en invändning av sorten jag är ju en obotlig romantiker, en tredje ser mest bekymrad ut. Någon skrattar lite i telefon, säger att hon inte relaterar, något om plenty of fish in the sea, och det är skönt att skratta åt sin egen ynklighet när man piper tillbaka att man väl för i helvete inte vill träffa någon annan. Hon som varit med längst skriver ledsna gubbar och blir alltid så imponerad av dig. Och trots att jag vet vad hon menar kan jag inte låta bli att i huvudet fråga av min fullkomliga briljans i att bli väldigt omtyckt men inte någon man blir kär i? Äh. Nu kommer jag väl få skäll för min syrliga humor igen. Ducka.
 
Nej hörni, allt blir bra tillslut. Det vet man ju.
11 kommentarer

10 feb

Jag bollar upp för avslut. Omedvetet och tvekande. För trots att man vet att det är det mest rimliga, trots att man kanske vetat det längre än man vill erkänna för sig själv, trots det, håller man krampaktigt kvar vid möjligheten. Fast att båda redan fattat. För man vill så gärna. Vi kanske inte måste. Det kanske fortfarande går. Kan du göra det för jag kan inte.
 
Ni vet när saker tar slut och luften plötsligt blir en annan? Som att världen lite ändrat skepnad. När man blir så påtagligt själv. På egen hand. Inte längre den där tryggheten att luta sig tillbaka på. Hur osäker den där tryggheten än har varit. Som att man instinktivt måste lära sig att andas på ett nytt sätt. Som att man instinktivt måste bli mer av allt. Orka sträcka på sig en centimeter till, orka bli starkare, orka vara själv.
 
Det är en blessing att få lära känna nya människor. Det är så märkligt hur någon man nästan nyss inte visste existerade plötsligt kan vara så mycket, ens mesta person. Hur någon helt ny kan få en att inse så mycket om sig själv, få en att våga saker och vilja bli bättre. Att genuint känna att du har gjort mig bättre. Och så står man och väger mellan allt eller inget, fast att det potentiellt finns ett mellanting, men det är ju så svårt att ställa om, det är ju det. Hur ska jag ha dig mindre än jag en gång haft dig men ändå ha dig kvar?
 
Det är svårt att inte tänka på vad man går miste om. Jag är alltid mer sentimental än jag behöver, jag vet. Men ändå. Det är de insikterna som får tårarna att trilla. Inget mer ojämnt klippande av hår, inga 2 timmar och 15 minuter långa bussresor för att spendera helgen med dig, inte det där breda leendet från soffan när jag kommer ut från badrummet. Inte dina händer, inte dina läppar. Bannar mig själv för att din närvaro blivit så hemtam.
 
Och så blir man galen också. Varför ska du ligga med någon annan? Varför ska du famlande lära känna någon annan? Med tiden berätta för någon annan? Ge alla dina vardagliga reflektioner till någon annan? 
 
Får man samla på människor? Paxa dem? Ha dem som sina? Spara dem på burk?
Man får inte. Man får inte vara så girig. Man måste ge varandra utrymme att hitta lyckan någon annanstans. Just nu känns det lite som att skänka pengar till någon jävla välgörenhet. Ett smickrande av sitt eget samvete, titta här vad snäll jag är, en stor person, alltid rimlig och rationell. Helvete vad tråkigt att vara rationell.
 
Vad som också är en blessing? Att få tycka om någon. Att tyckas om tillbaka. Att kunna det. Aldrig en självklarhet. Alltid en himla present. Även om det inte funkar.
12 kommentarer

Några söndagstankar

 
Jag skryter alltid om min tåliga mage när alla andra har IBS. "Jag kan äta precis vad som helst", säger jag, och ångrar jag att jag säger, när jag äter en hel liten hink med körsbärstomater av bara farten för de är så syrliga och sedan går hukad i en halvtimme för att kramperna liknar den värsta av mensvärk.
 
Hinner precis uttala för mina vänner att jag är nöjd som det är, att oavsett hur det blir så blir det bra, innan jag svajar. Den är så bräcklig, känslan av att vara tillfreds med livet. Så svårt att vara okej med sig själv och sin situation längre än några dagar. Kanske är jag ändå ensammast i världen? Kanske kommer jag alltid vara det? Igår spelade det ingen roll. Varför spelar det roll idag?
 
Jag säger att jag känner mig stabil och så gråter jag nästan när jag går upp på morgonen för att det står tulpaner på bordet, för att jag fick dem av mina föräldrar när de hälsade på, för att föräldrar är det störigaste men kanske varmaste man har. Trots att det är lätt att beskylla dem för det mesta, se alla fel, kommer man ibland på att ingen annan vänder ut och in på sig själv så mycket för att göra sitt bästa, ni vet? Står i evig tacksamhetsskuld för allt.
 
Jag övar på så många saker just nu. Att låta saker vara, till exempel. Lita till att de som behöver veta vet, att det som blir är vad som blir bra. Hinner läsa en hel bok en vanlig lördagkväll och det var väl alldeles för länge sedan sist. Är äntligen i de där dagarna som jag så länge längtat efter - en liten stund av att allt är tillräckligt precis som det är. En ovan känsla av att jag kanske, just nu i alla fall, är tillräcklig för mig själv.
 
Tittar inte bakåt. Ser bara nu och framåt och det är genuint. Jag önskar att jag visste det förut, att allt går över på något himla sätt. Allt går verkligen över.
 
Tänker på när en kurator sa till mig att "du behöver inte förlåta, bara försonas med hur det var". Det är så komiskt hur mottaglig man är för floskler i vissa perioder. Hatar väggcitat men går all "wow this is life-changing" när någon säger att jag är huvudperson i mitt eget liv, bara jag väljer vart jag går från och med nu. Så banal är människan. Fri till slut.
14 kommentarer