Ett år utan dig

Jag letade efter "År 3" i sökfältet på datorn, mappen där jag samlar mina examinationer. Hittade istället "Ett år utan dig". En kort text jag skrev ett år efter min väns död. Hade helt glömt den.
 

 
Det har gått ett år utan dig. Ett år sedan tre overallklädda vänner knackade på min dörr, oinbjudna men välkomna. Mitt i maten på spisen, mitt i omställningen från jobb till plugg och inspark. När hela gänget alldeles strax skulle vara samlat. När allt skulle bli som vanligt. Mitt i mitt högsta tempo. Det är väl alltid då saker händer. Mitt i allt. Inte som året efter, nu när allt gått så långsamt. Jag drog på mig tröjan jag aldrig annars använder och tog bussen till din del av stan. Skrev till de andra att jag ska kräva en kopp te för den sena utryckningen, skälla lite på dig för att du gjort oss oroliga och för att du stör min sömn i en redan alldeles för stressig situation. Såg ändå fram emot stunden, både för att jag skulle få läxa upp dig istället för tvärtom och för att vi så sällan sågs bara vi två.
 
Senare förstod jag inte varför jag skulle ringa. Det enda jag visste var att även om jag skulle ringa mamma skulle hon inte kunna ordna upp det här. Och inte var det väl någon brådska, för du skulle fortsätta vara död. I morgon och alla andra dagar. Varje dag i resten av mitt liv skulle du fortsätta vara död. Jag slängde den där tröjan sen.
 
Det var för sent för länge sedan. Men ändå. Du skulle inte dö. Du hade inte behövt dö. Jag vet det. Du hade inte behövt dö, Elina.
20 kommentarer

Alla är olika men alla är skit

Jag jobbar vändpass. Vinkar hej då till nattis, stirrar i mobilskärmen hela vägen hem. Jag går här så vant. Snabba blickar. Inga bilar. Över övergångsstället, förbi förskolan, gatan där tunneln slutar eller börjar. Ett grabbgäng springer med en högtalare mellan sig, luktar sprit cigg för mycket parfym. Känner igen en av dem, han är lång och gänglig, han sover hos min kompis ibland. Om sju timmar är jag på väg till jobbet igen.
 
Jag har en app installerad i telefonen som berättar vad jag gjorde idag för ett, två, tre, fyra alla år sedan. Första oktober 2017, 2016, 2015. Det är bilder på mig tillsammans med fyra personer som av olika anledningar inte längre finns i mitt liv. Jag berättar det för mina vänner senare, de tycker det verkar alldeles för sentimentalt att mata sig med sånt. Och visst är jag sentimental alltid, men jag tycker man kan minnas utan att lägga för mycket värdering i det hela. Så var det då. Tack hej då.
 
Tänker på:
aborträtt
att livet är så cykliskt
mensvärk
stearinljus
oktober
Kent
tid
att man tror sig ha tid
att man aldrig tar sig tid
 
Jag fick en kram idag av en helt främmande person som pratat med min vän i tio minuter medan jag satt bredvid. "Klara, jag fick en kram", upprepade jag fyra gånger efter att hon hade gått. Kramas alldeles för sällan nu. Behöver verkligen en kram.
13 kommentarer

Andras briljanta ord och eget svammel

Jag sparar andras meningar som triggar mina i samlingen "ORD." på Bloglovin'. Är inte det en sån himla skillnad från när man var yngre; jag har aldrig varit en tävlingsmänniska men då var alla tjejer ett hot och de skulle i tysthet besegras. Jag kunde peka på den fulare tröjan av två alternativ för att jag inte ville att min kompis skulle vara finare än jag på lågstadiediskot. Alla som var bra på något skröt eller var för mycket. Eller var det kanske bara jag som var en vidrig unge? Troligen. Mager självkänsla är inte klädsamt för någon, men vad fan gör man. Och de där killarna man ville bli sedd av? Förlåt men exakt noll pojkar mellan 6 och 16 har tillstymmelse till intressant personlighet (tänker att man efter det i alla fall kan vara lite svart och svår 17 år). De typ sparkade på bollar, slogs med pinnar och sprayade blå färg i håret när de fyllde år. Come on, jag hade existentiell ångest innan jag fyllde 5.
 
Lång utsvävning. Det jag ville komma fram till är att det är så fint och härligt att man blir mer klarsynt med åren och fattar att andra tjejer är den största tillgången och att det är så kul kul kul att inspireras och peppas av varandra. HELVETE vad jag har svårt att komma till saken idag. Nytt försök.
 
Vissa meningar man läser sätter sig. För ett år sedan publicerade Joré inlägget Flera kilometer briljanta ord to be och det är generellt ett väldigt trevligt inlägg att läsa, men ett stycke har verkligen fastnat i mitt medvetande.
 
 
"jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar lite grann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför. 
 
sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt."
 
 
Exakt så, har jag tänkt varje gång jag tänkt på de här orden. Jag har också tänkt mycket på personkemi det senaste. Och på hur man väljer vänner och potentiell partner och hur det är två ganska olika processer och att det kanske är konstigt att det är så eller kanske inte. Hur fort man avfärdar vissa och hur man absolut inte kan låta bli att hålla kvar vid andra. Hur mycket man tar och inte tar och hur och vad man ger och hur mycket man får och vågar ge och när man bara är för av något. Hur man helt saknar rim och reson när känslocentrat kopplas in. Framför allt tänker jag på att man är så himla svag för vissa personer, ofta utan en tydlig anledning men ändå. Och man får väl låta sig vara det.
 
15 kommentarer