Ord jag skrev i februari

Som en fortsättning på Ord jag skrev i januari kommer här Ord jag skrev i februari. Det är ganska intressant att se hur tankegångarna ändras, eller kanske inte ändras. 
 

 
1 februari
Mardrömstydning: Ibland behöver jag en påminnelse om hur allt faktiskt varit och hur allt känts. Och jag är uppenbarligen inte över allt som hänt. 
 
2 februari
Jag saknar dig.
 
14 februari
I mina drömmar märks det så tydligt. Hur arg jag är. Att jag fortfarande är så jävla ledsen för saker som hänt.
 
 
18 februari
Jag har träningsvärk i låren efter tvivelaktiga rörelser på dansgolvet. Ont i fingrarna efter att ha blivit bränd med någon annans cigarett. En smärtande nacke efter att ha sovit i en konstig ställning. Hostan vägrar lugna sig och halsen bränner mer och mer. Hjärtat slår fort, bröstkorgen värker, huvudet är tungt.
 
Jag stod på olika tunnelbanestationer i natt.
03:21, 03:34, 03:38.
Jag tänkte på dig, tror jag - jag minns inte exakt, räknade minuter och grät. 
 
Nu vill jag helst fly ur min egen kropp. Främst för att jag är äcklad av min kosthållning, lite för att immunförsvaret inte längre existerar och inget någonsin tycks läka i mig.
 
23 februari
Det finns inte så mycket kvar nu. Tror jag, i alla fall. Jag känner mig ganska lätt, glad för det mesta. Det är när en tankeverksamhet på högvarv och ett stresspåslag hindrar sömnen som saker gnager lite. Varför någon inte svarat, varför en annan inte hört av sig, varför en tredje inte saknar mig. 
 
Imorgon ska jag känna mig värd allt det bästa igen.
 
 
24 februari
Jag längtar till stunden då jag inte längre längtar bort. Jag tycks ju göra det var jag än är. Vill bara framåt. Det ligger vår i luften och jag mår ganska bra. Lite orolig, mycket bekräftelsesökande. Besatthetsmönster jag känner igen allt för väl - de upprepar sig. Måste fokusera mer på mig själv. Jag längtar till stunden då jag inte längre mäter mitt värde i andras uppskattning.
 
26 februari
Note to self: Prata om saker. Saker blir alltid lättare när man pratar om dem.
9

Ord jag skrev i januari

2 januari
Jag rycker till, hinner vakna ur samma mardröm två gånger innan den stilla sömnen tar mig. Som så många gånger den senaste tiden kommer jag på mig själv med att hålla min egen hand under täcket. Såja, allt löser sig.
 
3 januari
Förutom allt det där jag redan förstod skulle påminna om dig såhär i efterhand, hittar jag även andra små knäppa grejer som för tankarna till dig: Bakplåtspapper och mangoyoghurt.
 
 
4 januari
Någon masserar mina axlar, stryker mig över håret, flätar in sina fingrar i mina och pussar mig på pannan. Strax efter klockan fyra på morgonen försvinner han ut genom dörren. Jag tror inte jag sa hejdå, tror inte jag gav honom så mycket som en kram på hela kvällen. Vilken fin person. Jag hoppas att bara bra saker händer honom.
 
4 januari, igen
Ibland tänker jag mer på hur ditt liv kommer bli än mitt.
Det är en av punkterna på den milslånga listan över saker jag måste sluta med.
 
4 januari, IGEN
Efter två dagar i min ensamhet skriker jag efter umgänge. Två dagar är fortfarande för länge. Jag lunchar med ett par favoriter och två timmar är egentligen allt som behövs för en lättsam update och påfyllning av kompisenergi. Jag möter upp en gammal vän och vi pratar om avslutade relationer, framtidsångest, fyllor och dumheter. Undrar när break-ups slutar göra ont. Det är fint att vi öppnar upp så lätt, att vi båda utvecklats så mycket. Blivit bättre.
 
Jag måste umgås mer med människorna som fyller energidepåerna.
Och jag måste verkligen sluta klamra mig fast vid allt som dränerar. 
 
 
5 januari
Jag körde i en snöstorm idag. Pappa bad mig stanna hemma, mamma skrev tre sms där hon bad mig köra försiktigt.
 
Jag tänkte: Dör jag så dör jag. Det är lite synd för jag har, trots allt, saker jag ser fram emot i livet. Men dör jag så kan jag ju ändå inte tänka på vad jag missar. Men mest tänkte jag: Vad han skulle tänka? Vad skulle han känna? Hur han skulle reagera? Skulle han bli ledsen?
 
Självbevarelsedriften är inte särskilt hög när jag bekymrar mig mer för hans känslor än huruvida jag är vid liv eller inte.
 
6 januari
Det skrivs ändå många böcker om brustna hjärtan. Varför har inte ett enda verk lyckats förmedla hur det verkligen känns? Varför har ingen förklarat hur förgörande det är att känna sig sviken?
 
Det är inte otaliga gråtattacker, dagar och veckor på sängen. Det är inte ett ständigt dåligt väder eller en oförmåga att sköta sitt jobb. Det är en apati likt inget annat. Det är solstrålar som letar sig in där rullgardinen glipar och skrattar åt dig där du ligger och inte kan tänka på något annat än hur dåligt du mår. Att du kanske redan är ersatt. Att han träffar andra medan du fortsätter stirra ut i tomma intet och undra vad du lever för. Det är tomheten i bröstet som får dig att genomsöka rum med blicken i jakt på en hjärtstartare. Insikten att du var någon medan han var allt. Hur gör man för att fortsätta andas? 
 
På sex veckor kan den som står dig närmast bli en total främling. Det skrämmer mig. Jag har varit arg hela dagen. Velat skrika varje gång jag tänkt på dig. Nu vill jag helst att du ger mig en kram, och att du sedan går igen.
 
6 januari, igen
Kan man tävla i självplågeri? Tror det är den enda grenen jag har chans att vinna.
 
 
7 januari
Idag har smärtan vandrat från bröstet ner i magen. Jag tror jag saknar dig.
 
Du var den första jag blev kär i på riktigt. Du som ordnade en överraskning till min födelsedag, du som såg på mig med orolig blick när jag kräktes, blödde, grät. Du som höll mig i din famn när jag var utmattad. Du som alltid pussade mig på pannan, du som ville att vi skulle fira jul och nyår ihop. Du som lät mig bo hos dig i veckor när jag inte ville vara hemma. 
 
Varför var allt så svårt?
 
8 januari
Jag gillar inte att mitt normalläge innefattar en ångestklump i magen.
På crosstrainern, vid frukostbordet, i duschen.
Gråter igen.
 
8 januari, igen
Det är en panikartad känsla som griper tag i mig när jag inser att endorfinerna från träningen inte lättar mitt sinne alls. Herregud, hjälp mig någon.
 
 
10 januari
Jag har vaknat min första morgon på nästan två månader utan ångest. Wow.
(Lite rädd när jag inser att detta bara är en liten topp i världens snurrigaste berg- och dalbana. Snart går det neråt igen.)
 
15 januari
Jag tänker på en av kvällarna då jag grät på min säng. Du står i hallen efter att ha klargjort att du inte kommer sova hos mig i natt. En del av mig förstår dig, en annan tycker att du är helt jävla dum i huvudet. Stämningen är mer tryckt än någonsin. Jag kippar efter luft. Vi ser inte varandra. "Jag älskar dig", säger du. Sen går du ut genom dörren.
 
Du säger att du älskar mig, sen går du.
 
17 januari
Ett minne som sveper förbi över havregrynsgröten: 21 augusti.
 
Jag sitter på ett vardagsrumsgolv med alla favoriter omkring mig. Gårdagen kommer ikapp mig och jag gråter ordentligt för första gången. Du tar mina händer och drar med mig ut i köket, håller mig hårt medan jag hulkar och blöter ner din skjorta. Den rödrutiga. 
 
 
19 januari
Jag vaknar upp i en varm famn. När det ljusnar betraktar jag konturerna av hans ansikte. Han drar mig närmare intill, jag vilar huvudet mot hans bröst. Någon som är alldeles för full kysser mig och säger att jag är vacker. Hejdå, vi ses aldrig igen. Ibland är det ju inte svårare än så.
 
24 januari
Det river lite inombords igen. En rastlöshet, en hunger. Jag är inte klar än.
Allt jag vet gör mig ledsen. Att jag vet gör mig ledsen. Vad är sinnesro?
 
27 januari
Stillheten inuti, jag är inte van vid den. Undrar när allt det som puttas undan nu kommer skölja över mig. Det är inte så att det inte känns alls, men det krossar inte längre varje bit av min själ mellan hårt knutna nävar.
 
 
28 januari
"Jag kommer älska mitt liv snart" mullrar i min högtalare. Jag satt på min mintgröna pinnstol när du tipsade om Llojd. Det var i början av september, jag hade precis flyttat in i min lägenhet. Jag valde denna som min favoritlåt, du tyckte det var ett bra val. Det var väl starten, ungefär.
 
28 januari, igen
Herregud, vad jag skriver om dig. Det måste vara smickrande att ha någon som tänker så mycket på en. Oh, wait...
 
29 januari
Jag saknar att få prata med dig. Det är så konstigt att inte få göra det när jag berättade precis allt för dig i ett och ett halvt år. Jag vill inte snoka. Jag vill helst inte veta någonting, för då kräks jag. Önskar bara att jag kunde berätta när jag mår dåligt och när jag mår bra (hur mår du?). Hur jag tänker och vad jag gör (hur går allt för dig?). Få någon slags respons från personen som ändå känner mig så väl. Jag saknar dig lite grann.
13

Anteckningar från 2015

16 januari
Folk fattar verkligen inte.
Fast jag fattar ju inte heller.
 
14 februari
Fatta att man måste stå ut med sig själv hela livet.
Vilket helvete, liksom.
 
 
29 mars
Du kan göra allt rätt, och jag med.
Ändå räcker det inte. Det räcker inte.
 
13 april
Jag vill helst ha ensamrätt på vissa människor,
men det funkar ju inte riktigt så.
 
17 april
Det känns som att du medvetet gör allt för att plåga mig,
men så inser jag att du inte bryr dig tillräckligt för att ens ägna mig en tanke.
 
23 maj
Jag vet inte var jag har dig,
om jag ens har dig alls.
 
 
27 maj
Du kommer och går.
Jag försöker lära mig att det inte är på riktigt,
att du bara är ett lån.
 
31 maj
Mitt i allt är livet så jävla fint ändå.
Så jävla, jävla fint.
 
1 juni
Jag inser att vi kanske är klara med varandra trots allt,
och tanken smärtar inte ens.
 
13 juni
Mitt eviga sökande efter bekräftelse, fan vad jag hatar det.
 
 
25 juni
Livet känns enkelt på ett sätt som jag inte kan minnas att det någonsin gjort tidigare.
 
3 juli
Får jag inte konstant bekräftelse på att jag är viktig och omtyckt
blir jag ett vilset vrak och det är en så jävla vidrig egenskap.
 
3 augusti
Försöker få kontroll över situationen, men allt känns skrämmande och svårt.
Behöver någon som håller mig i handen.
 
9 augusti
Livet äger verkligen just nu.
 
12 augusti
Hatar att vissa människor bara genom sin existens får mitt självhat att bubbla igen.
Det är ju inte ens deras fel. De gör egentligen ingenting alls för att få mig att må dåligt.
Det är min jävla osäkerhet som sätter in och intalar mig att jag aldrig kommer vara bra nog,
att jag inte duger för någon. Fan.
 
 
13 augusti
Jag är som besatt av den bild av dig som jag själv byggt upp i mitt huvud.
 
31 augusti
Är så genuint lycklig just nu.
 
24 september
Genomskåda mig inte.
 
30 september
Det känns som att jag var trasig från början,
gick sönder lite till och nu spenderar all tid på att laga,
fylla de där jävla hålen.
 
10 oktober
Jag hade fel. Om dig, om mig, om oss.
Och det är okej. Jag mår bättre nu, och du ska inte få trampa på mig mer.
 
 
15 oktober
02:44, och jag kan inte tänka klart.
Vill så gärna säga något, få dig att förstå.
Men jag kan ge dig hela handen utan att du ens ser åt mitt håll.
 
7 november
Ligger på sängen i dagar. Kan inte fokusera. Handlingsförlamad.
Några ensamma regndroppar träffar fönstret.
Allt jag måste och borde ställs mot det jag behöver och vill.
Har glömt hur man andas.
Tomhet.
 
 
18 november
Kalla blöta gator. En högersko som läcker in.
Overallklädda studenter på väg till en fest någonstans.
Lamporna vid övergångsstället skiftar färg. Grönt, gult, rött.
Det finns alltid någon annan.
 
30 november
Det är dig jag vill berätta för.
Men vi har sumpat chanserna, trampat på möjligheterna.
Och jag berättar för någon annan, någon som inte förstår som du.
Jag önskar att jag kunde gråta.
13