Tre månader, tre anteckningar

Luften är så kvalmig. När himlen tillslut öppnar sig tar det trettio sekunder innan dropparna skymt all sikt genom glasögonen, piskat mig hela vägen hem. Bara sommarregn slår så hårt.
 
Undrar om det är den sorgliga musiken som saknas i hörlurarna. Eller om hjärtat bara blivit lättare med tiden. Av någon anledning sätter asfalt och väderlek inte längre igång känslostormar i mig. Jag skriver inte längre spaltmeter om hur ont allt gör. Och hur tacksamt det än är kan jag inte låta bli att i alla fall lite grann sakna svärtan. Den är så hemtam.
 
Korta meningar har tummats ner i mobilens anteckningar under våren och sommaren. Färre än någonsin.
 
vill säga att jag saknar dig
det är för tidigt
vill säga att jag tycker om dig
gör kanske det
vill säga att jag saknar dig
igen
redan
det är för tidigt
 
och
 
att längta
 
och
 
jag vet att min livslust väger 8 kg
det vet jag för att den försvann från kroppen
och kom tillbaka sen
det är kanske den starkaste insikten av alla
att den kommer tillbaka
i samma form som tidigare
trots att allt annat dött
 
Ett snedsteg och det vacklar. Fast att man vet bättre. Trots att man lovat sig att aldrig mer. Men man vänjer sig. Och lär sig lite varje gång. I varje besvikelse slutar man lite grann att hoppas på vägen. Smällarna tar inte lika hårt när man alltid är beredd. Alla klyschor stämmer är den största klyschan som stämmer. Alltid förberedd på storm. Eller sommarregn.

14 kommentarer

Vissa folk verkar känna sig så hemma här, andra letar desperat efter ett sätt att hålla ut

Jag behöver avledas, distraheras. Det fungerar när Linnéa tar med mig på en promenad och när Tim kommer ner med en flaska vin. Det fungerar så länge jag slipper röra min telefon på jobbet. Annars inte.
 
Snöret till en av mina persienner är trasigt. Det har nästan helt nötts av högst upp vid fästet. Lämnar ett ständigt dunkelt rum efter sig. Tänker på hur dråpligt det är att jag relaterar så till ett trasigt persiennsnöre. Ryck upp dig, kvinna.
 
Ringer mamma 21:24 en fredag. "Hej, jag har inte öppnat käften på hela dagen, inte ens varit och handlat, jag måste bara använda rösten lite. Hej. Vad gör du?"
 
Undrar om jag applicerar gammal skit på saker som händer nu. Telefonen längst ner i tygkassen i skrubben på kafét där jag jobbade en sommar. De känslorna. Undvikandet. Det långsamma utdragna - du lämnade först. Om det kanske är därför jag brinner av så fort.
 
Insikt: Människor. Inget annat spelar någon roll.
7 kommentarer

Utdrag från vecka 24

Barnets position. Pannan mot yogamattan. Undrar hur många svettiga fötter som lämnat döda hudceller här. Instruktören har släckt ner lokalen och tänt ljus vid scenen. "Tacka dig själv för att du kom hit idag", säger hennes röst när jag fortfarande ligger med ögonen slutna. Vi låtsas inte om att basen från salen bredvid får väggarna att skallra. Gruppassen var roligare när Moa och Julia var bredvid.
 
I tentasalen skickar Ove ett meddelande till min dator. "5 min extra tentatid för datorstrul." Jag tycker så mycket om Ove. Inte för de fem extra minuterna, dem behöver jag inte, men för att han blir stressad för min skull och springer fram och tillbaka i salen för att hjälpa trots att jag är lugn som en filbunke.
 
Annika och Klara har väntat i timmar när jag ansluter till uteserveringen. Tisdag 19:00, gassande sol. Svettas. Är uppgiven. Men de där två har högsta betyg i positivt tänkande och att vända humör - det vill säga allt jag inte har - och just därför är de så bra för mig. Går över Munksjöbron några timmar senare och är lugn, tacksam, tillfreds.
 
Travar staden runt med Joré. Inser hur mossig jag blivit, inspireras att leva lite mer, förslagsvis grubbla lite mindre. Så märkligt men fint med personer man aldrig träffat men på sätt och vis ändå känner, för att båda är personer som skriver på öppen plats. Tänkte på det häromdagen faktiskt, när jag läste kommentarerna under min sammanfattning av 2017, att vi är så många här som liksom ändå... har koll på varandra, följer varandra, hejar på varandra. Glad för det.
 
Och de senaste dagarna? Rastlöshet. Rastlöshet, och ett illamående som kommer med insikten att magkänslan alltid har rätt. Linnéa rastar mig runt Munksjön, som med en hund i koppel. När vi skrikit lite så skrattar vi istället och det är så skönt att få göra det. Vänner hjärta hjärta hjärta vem fan är man utan dem?
16 kommentarer