I'm gonna love you like I'm gonna lose you

Relationer är så komplicerade. Skaviga, utmanande, utmattande. Ibland. Men också: Vänner är fan det finaste man har.
 
För alla gånger jag knackat på era dörrar med rödsprängda ögon och tårarna fortfarande rinnande. För skratten i publikhaven, för frukosten ni ställt framför näsan på mig. För att ni ställer krav, för att ni skäller, för att ni kramar om, tror på, håller om ryggen. För er syrliga humor. För att ni står redo med knytnävarna när någon är ett svin, en egen liten armé.
 
 
Tacksam 4-ever.

15 kommentarer

Förlåt jag trodde det var nån annan

Jag scrollar snabbt genom arkivet.
Mars.
"Ett litet hopp om att i år kanske."
I år kanske inte.
 
Allt går för fort nu. Och då blir jag ingenting. Min digitala kalender har slagit över till månad 12 av 12. De färgglada blocken stirrar ikapp med resväskorna, ryggsäckarna och tygkassarna som står staplade på varandra innanför ytterdörren. Ouppackade. Har varit hemma alldeles för lite de senaste veckorna.
 
Min egen bild krockar med andras. Det skaver lite. Det skaver ännu mer att jag bryr mig. Vad gäller planer, visioner, förhoppningar beror allt på dagsform, kastas fram och tillbaka varje timme. En enda insikt är konstant i mig: Jag jagar trygghet. När andra blivit rastlösa och sökt äventyr har jag alltid bara bara bara velat ha trygghet. I allt eller något. Vad som helst. Bara någonstans. Någon slags jävla trygghet.

6 kommentarer

Jag saknar nästan ingenting

Jag kan, på sätt och vis, sakna hur jag brukade se mitt mående speglas i regnvåt asfalt. Relatera precis allt till hur det kändes inuti. När varje låttext lämnade rispor på insidan. Vet inte om jag blivit mer rationell, mindre ledsen eller mer avslagen sedan dess. Om det ens spelar någon roll. Och samtidigt: Är det inte så himla omodernt att romantisera mörker?
 
Mellan teoretiskt ramverk och materialurval pratar Klara och jag om sjukdomar som förändrar människor och om hur det måste få vara okej att sörja ett break-up på samma sätt som om någon dött. "Jag har skrivit om precis det en gång", säger jag och är på väg att leta fram texten bland dokumenten på datorn men hejdar mig. Varför?
 
Att pausa verkligheten gör mig lugnare än på länge. Trygg och tillfreds. Telefonen får inte störa. För en stund kan jag stänga av att jag borde tända ett ljus och skicka en snap på det till min vän. Som ett tack och ett jag tänker på dig. Att jag borde ställa tillbaka brädspelet på sin plats över garderoben. Att jag borde plocka in nagellacket i badrumsskåpet, slänga det oönskade reklambladet i papperskorgen, läsa mer i en bok. Det är småsakerna som blänger värst.
 
Jag sätts i gungning så lätt. En låg dag och jag får panikkänslor av tanken att nu vänder det neråt igen. Nu blir det kaos igen. Fast det blir inte kaos. Det blir bara en låg dag.
 
Först nu kommer insikten. Jag är nog lite avundsjuk. Och det kan låta märkligt, när det bara borde vara positivt att allt blir bättre med tiden. Men ändå. Jag hör så ofta andra romantisera förut, och för mig var saker aldrig bättre förr.
16 kommentarer