Tankar en januaridag

 
Jag drar mig för att öppna apparna i mobilen där andra försöker nå mig. Jag känner inget annat än tacksamhet när tre tackar för idag, två undrar hur jag har det hemhemma, några andra försöker planera morgondagen och ytterligare en annan bjuder in till fest nästa helg. Herregud. Jag har så fina personer omkring mig. Men jag orkar inte just nu. Måste andas.
 
Jag funderade på om jag kanske inte skulle skriva här. På ett tag. I år. Eller bara på ett tag. Varför ska jag ens skriva, tänker jag ibland. Men så läste jag Floras senaste inlägg och tänkte: Just det. Därför.
 
För att det inte finns något finare än att dela stunderna som känns. Som bränns. För att det är så viktigt att skriva när det händer och för att det är tröstande stärkande livsviktigt att läsa att det händer även någon annan. Har pratat relationer över varje köksbord denna hemmavistelse. Pratar visserligen alltid relationer, men ändå. Tänker om personerna jag inte längre pratar med:
 
Jag tänker ofta på dig.
Svin.
Vad fint det var, ett tag, det som var.
Fan ta dig för hur du fick mig att känna.
eller
Jag är inte arg längre.
 
Ögonen svider. Kroppen skakar av överbliven energi. Måste rasta dessa ben. Har inte tid.
(PS: Tack för all kärlek under förra inlägget.)
29 kommentarer

Året i snabbrepris, någon slags sammanfattning

De sista dagarna av förra året grät jag på min säng, svalde ångestdämpande och skrek ut min ilska i skogen. Tänkte att saker måste bli bättre nu. 2017 kom och tog slut. Och jag repade mig, så som jag lovade mig själv att jag måste göra. Trots att allt blev, och kanske var tvunget att bli, ännu sämre först.
 
Jag har suttit på en väns soffa och blivit lovad att det går över. Att hur ont det än gör på vägen så slutar det plötsligt riva din insida i bitar. Efteråt vet man inte riktigt hur. Men det går över. Jag tänker att jag är den enda i hela världen för vem det inte kommer gå över.
 
Jag har stått på dunkla dansgolv där alla röker och någon bränner min hand med sin cigarett. Jag märker det inte först, för allt svider. Dansgolv där de andra utbytesstudenterna, de jag känt i några veckor och som pussar mig på kinderna och vill ses jämt, är min trygghet.
 
Jag har väst mellan tänderna att jag ska sparka in käften på svinen.
 
Jag har legat på min säng och tänkt att jag inte vill leva mer. Det var så väldigt mörkt ett tag.
 
Men jag har också sakta lärt mig stå igen. Jag har läkt. Vet i efterhand inte hur, men tid är ett fantastiskt koncept och distans nödvändigt när upprörda känslor måste dämpas. Jag har glittrat i publikhav, varit explosionsartat tacksam för mina vänner. Lärt känna nya, halkat bakåt igen, blivit rädd för mitt eget vrede. Upplevt äventyr jag måste skriva om en dag. Lovat och glömt, förlåtit, fördömt.
 
 
Men såhär på årets sista dag: Jag är glad igen. Jag mår bra. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag har lärt mig en del. Och fast att det var allt jag visste första halvan av året har jag svårt att relatera till hur dåligt jag mådde då. Så till slut finns någon slags tacksamhet. Trots allt. Ett bra slut är viktigare än en bra start. En sak är klar: Jag känner att jag lever.

nyår
28 kommentarer

You get so silly when you're lonely

 
De säger att jag måste låta tiden göra sitt jobb men tiden går utan att läka ett enda sår. Jag vill krypa ur mitt skinn för allt skaver så här inne. Jag vet att något måste bort men jag vet inte hur. Jag vet inte om jag måste skrika bort det, skriva bort det, springa bort det. Jag vet inte om jag måste slå bort det, andas bort det. Glömma bort det.
 
De säger försök att inte tänka på det. De säger att de förstår. De säger att det blir bättre. Fast jag kan inte sluta tänka på det. Och jag hör att de inte förstår. Jag märker att det inte blir bättre. Det bara varierar vad som känns mest för dagen. Vilket nederlag som står på agendan idag.
 
Jag vet att jag måste hitta sätt att hitta mening igen men jag har inte en aning om vad som krävs. Jag vet inte om jag måste få prata om det eller om jag verkligen måste sluta. Jag har alltid låtsats som ingenting. Tills jag inte kunde längre. Så jag svär med gråten i halsen, drar tillbaka min utsträckta hand och hör mig själv säga att jag ska sparka in käften på svinen.
 
De säger att jag måste låta tiden göra sitt jobb men hur gör man för att inte gå sönder medan man väntar?
17 kommentarer