Livs levande och definitiv

 
En vecka som består av mycket självstudier består som alla studenter vet absolut inte av självstudier utan diverse andra aktiviteter så som ett försök till svampplockning exempelvis. På Annikas födelsedag hängde Klara och jag med henne i skogen och hittade exakt två kantareller. Men vi fick några mysiga promenadtimmar och en fika på grusväg bestående av nutellapannkakor och termoskaffe. Fint ska det va.
 
 
I helgen möttes Julia och jag upp i Norrköping. Det är ungefär halvvägs mellan hennes Stockholm och mitt Jönköping. Vi hade inte setts sedan juni så det var verkligen på tiden.
 
Vi hälsade på vår väns familj och det var så himla fint att få träffa dem igen och prata om den kollektiva förlusten, den gemensamma sorgen, våra olika sätt att hantera den, våra olika sätt att leva med den.
 
Det är märkligt, det mesta i livet. Det har gått två år sedan du lämnade. Två år. En evighet och ingenting. Vi pratar om hur vi kan välja själva nu, mer eller mindre, när vi ska vara i sorgen. Den är inte akut längre. Vi kan skratta ihop åt dina personlighetsdrag och upptåg.
 
I ett nära slumrande tillstånd på bussen hem tänker jag:
Det är okej att jag är glad igen. Det är okej att sorgen slår till ibland. Det är okej att inte vara ledsen hela tiden. Det är okej att tända ett ljus för dig och skratta under tiden. Det är okej att bli sittandes på golvet en helt vanlig dag för att du dyker upp i huvudet.
 
Men det kommer aldrig vara okej att ditt liv slutade såhär.
Det kommer aldrig aldrig vara okej.
 
Och plötsligt:
Ett illamående.
Vi pratar om dig i preteritum. Vi pratar om dig som att aldrig mer.
Kanske har jag fortfarande inte förstått.
Döden är så definitiv. 
3 kommentarer

Förra veckan + två låtar

Herregud va kompisar, nu är det måndag igen. Vi börjar detta inlägg med en glad bild:
 
 
SÅ! Då går vi vidare i livet. Eller inlägget. Måste ju låta förra veckan sjunka in innan jag kan ta mig an nästa. Och antar att ni känner samma. Att det liksom är väldigt viktigt att min vecka sjunker in innan ni går vidare till nästa. Mhm.
 
Vad hände egentligen förra veckan? Jag satt på ett seminarium med min grupp och det blossade om mina kinder för att jag var så dåligt förberedd. När jag var yngre blossade det ALLTID om mina kinder i skolan. Värsta jag visste att behöva säga något andra hörde.
 
En kväll bestämde Annika och Klara att vi skulle bowla dagen efter. Så himla bra grej? Hade SÅ kul. Sen klappade vi en hund som hette Ove och skrattade jättehögt och länge åt saker jag absolut inte minns längre innan vi tog en kvällsfika på stan och pratade om personer vi legat med. Bland annat.
 
 
Annika och jag var bowlingtaggade.
 
 
Här stod jag och ser ut som en seriefigur! Visst? Tänker ofta att jag är som den störiga fågeln på julafton. Liksom gullig och lite charmig men sjukt STÖRIG och intensiv och lätt att tröttna på men ääändå på något sätt en favorit trots att den aldrig fattar när det är läge att lägga ner. Ni som känner mig väl - kan ni bekräfta eller dementera pls? 
 
 
Den senare delen av veckan hade jag mycket egentid. Tvättade, spenderade jättemånga timmar på Netflix, åt godis och njöt på ett sjukt sätt av att träna (kan det hålla i sig tack) tidigt på lördagsmorgonen. På kvällen gick jag ut och dansade med tjejerna (ljug - jag var mest lack över att fulla människor är så dräggiga och störiga och smällde armbågarna i deras ryggar) och söndagkvällen spenderades på jobbet.
 
Okej, nu avslutar vi detta snurriga surr med två låtar jag spelar flitigt just nu. HERRÅ!
 
 
att du lämnar denna sommar och att du nu lämnar mig
jag tycker ärligt talat att jag knappt har rört vid dig
jag skulle vilja kämpa för att få dig att förstå
men vill du inget hellre är det klart att du får gå
men det gör ju lite ont och så
men inte ska du bry dig i att mitt hjärta gör ont
nej lämna det åt mig, du, jag har det hellre ont än tomt
men tänk att jag aldrig lär mig att ta det lite varligt, nej,
jag följer hellre hoppet och tror att allting ordnar sig
 
 
baby boy sluta tracka min lur
jag ser du har fuckat med helt fel brud
jag såg en bild på instagram
och hon verkar va en ung madam
jag är inte ens lite lack
bara så trött på ditt lögna snack
vilken klyscha, kom igen, att du inte vuxit från den än
12 kommentarer

Vecka 36

Hej såhär såg jag ut i fredags innan jag gick ut bland blixtar och dunder och drack öl.
 
Enormt gullig bildserie på Klara från när vi pluggpreppade hos Annika i veckan.
 
Min granne cyklar ikapp mig i tunneln när jag är på väg hem från helgens sista arbetspass. Vi utbyter ett trött hej hur är läget vad händer. Står med varsin väska över axeln utanför hissen, jag tappar hakan av något han berättar och vi kommer på att vi kan ta en kaffe på hans soffa istället för att stå i korridoren och stirra.
 
Senare möter jag Linnéa i mataffären. Är kaffeskakis efter dagens fjärde femte kopp. Vi rör ihop en svamprisotto i mitt lilla kök, slår på valvakan och blir sittandes framför den tills klockan är efter midnatt. Min granne sällskapar också, sitter på golvet nedanför min säng och sätter namnet på varje kotte som visas i valstudion.
 
Jag kan fortfarande överväldigas av vardagen här. Tim en trappa upp och Linnéa sju minuters promenad bort. Att jag springer på mina personer överallt. Att vi kan hänga lite hur som helst var som helst. Att det fortfarande är ett inslag i mitt liv att jag sitter på badrumsmattan innan en dusch, skriver mindre romaner i gruppchatten med tjejerna för jag inte kan hålla tillbaka. Jag går över våt asfalt själv en kväll, andas fuktig luft, lyssnar till sorlet, känner mig fri.
 
Också: Känner mig matt och färdig. Känner olika och är glad att det kan dra iväg åt olika håll - att det fortfarande finns flin åt notiser i telefonen, garv åt vad tjejerna skriver, besvikelse av telefonsamtal. Lite av varje helt enkelt. Trassligt men tryggt. Framåt.
17 kommentarer