Smygpsyko

 
Skärtorsdagshej från ett vrak. Mina vänner har lyssnat på mitt ältande och mina smått orimliga tankar i flera dagar nu. De har tittat oförstående på mig över köksbord, skrattat åt min hopplösa ynklighet, tröstat genom telefonen, peppat med sms, kramat om i kylig kvällsvind, gett mig mothugg och ställt upp i alla lägen. Jag har varit så fruktansvärt instabil. Korta stunder av enorm pepp, sedan tillbaka ner igen.
 
Hur än hjärnan spökar går ju livet vidare. I veckan har jag haft vernissage, gått runt Munksjön, tittat på film och jobbat som ambassadör på en rolig mässa. Imorgon drar jag hem till skogen för påskfirande med familjen. Ska försöka ta tag i livet på kuppen, allt det där som ligger och släpar liksom. Finner tröst i att svackan snart måste vara över. Vet att jag är såhär, att det är okej. Har dock en släng av dåligt samvete. Min hyfsat nyvunna öppenhet gör ju att svackan drabbar fler än bara mig själv. Fina vänner som står ut med sitt smygpsyko till vän.
22 kommentarer