Sju år i ett Word-dokument

Jag räknar hur många Grumme diskmedel det är kvar till flytten. Funderar på vad som ska lämnas kvar. Rustar upp. Jag började i hemkomsten och gick bakvägen till förberedelserna. Alltid i fel ordning. Jag är ganska mycket där, men mest nu och sällan då. Vinden känns mjuk och len mot min hud. De onda tankarna har svalnat, skapat distans mellan smärtan och mig. Det är inte längre taggtråd som rispar insidan. Orden gör mig möjligen lite matt, men sen stänger jag av. För jag orkar faktiskt inte mer. Kanske utmattning, kanske en fas. 
 
Jag tänker på den besatthet som får mig att plita ner varje dag i ett dokument, jämföra åren så grundligt. Som för att hitta mönster, svar eller kanske frågor. Påminns om så mycket jag glömt. Klär mig i dåligt samvete storlek XL. Vill ringa och säga tack och förlåt. Tycker att tid är livets knäppaste grej.
 
Jag inser att jag var så annorlunda då. Hade ont, men inte en aning om hur mycket mer som fanns att förstöra. Minns hur andra kunde berömma min självdistans. Jag saknar min självrespekt. Mer ensam då, men så väldigt mycket tryggare. Jag känner mig skör. Vet att självförverkligandet måste sättas åt sidan i förmån för återuppbyggandet. Blir otålig.
 
Det känns som att det här året spelar mig ett spratt, testar hur mycket skit jag tål. Snälla sluta, jag klarar ju ingenting. Undrar om de dåliga sakerna gjort mig liten, eller om de hänt för att jag rasat. 
0 kommentarer