Min vän är död och det går inte över

"Hur mår du?"
"Sådär."
"Har det hänt något?"
"..."
"Ja, något mer alltså..?"
 
Min vän är död och det räcker inte.
 
Det är söndag och jag går hem från stationen. Himlen är smutsigt blågrå och kall. Ryggsäcken hänger tung på axlarna men i hörlurarna spelas peppig musik och inombords är känslan lätt. Jag börjar bli människa igen. Det är måndag och jag känner mig motiverad. Återvänder till skolan efter veckor därifrån, blir genast folkskygg och undviker ögonkontakt. Kanske inte, ändå. Det är tisdag och jag kan inte andas. Börjar nästan gråta när jag pratar med en vän i telefonen. Hjälp, vad jag saknar. Det är inte förrän jag uttalar det högt som jag förstår hur krångligt livet känns utan gänget tätt intill.
 
Det är onsdag och jag måste fly. Från bruset av röster, från måsten som kväver mig, från dialekter som liknar din. Sitter på bussen och tänker att på väg är min favoritplats just nu. På väg vart som helst egentligen. När jag kliver in i väntrummet på psykakuten finns känslorna i halsen och bakom ögonlocken. Ni kanske bara ska lägga in mig direkt. Kuratorn är inte orolig för mig. Inte jag heller, jag kan ju knappast gå sönder mer. Hon poängterar att det snart gått sex veckor, att det kanske är nu sorgearbetet börjar på riktigt. Party.
 
Min vän är död och det går inte över.
 
Jag förstår att det är en så otroligt otacksam uppgift att stötta den vars liv faller i bitar. Jag vet att jag är svår. Jag var en mästare på att bygga berg redan innan, nu skymmer Alperna allt som finns utanför min lägenhet. Blicken i backen och tankarna någon annanstans. Jag gnäller, ältar, surar, funderar. Och det är så mycket som hänt och så mycket jag känt att jag inte ens vet vad det är som skaver mest.
 
Låt mig vara, men snälla ta hand om mig.
Jag hatar att känna mig såhär liten. Men ändå.
Snälla snälla snälla, ta hand om mig nu.
8 kommentarer