Året i snabbrepris, någon slags sammanfattning

De sista dagarna av förra året grät jag på min säng, svalde ångestdämpande och skrek ut min ilska i skogen. Tänkte att saker måste bli bättre nu. 2017 kom och tog slut. Och jag repade mig, så som jag lovade mig själv att jag måste göra. Trots att allt blev, och kanske var tvunget att bli, ännu sämre först.
 
Jag har suttit på en väns soffa och blivit lovad att det går över. Att hur ont det än gör på vägen så slutar det plötsligt riva din insida i bitar. Efteråt vet man inte riktigt hur. Men det går över. Jag tänker att jag är den enda i hela världen för vem det inte kommer gå över.
 
Jag har stått på dunkla dansgolv där alla röker och någon bränner min hand med sin cigarett. Jag märker det inte först, för allt svider. Dansgolv där de andra utbytesstudenterna, de jag känt i några veckor och som pussar mig på kinderna och vill ses jämt, är min trygghet.
 
Jag har väst mellan tänderna att jag ska sparka in käften på svinen.
 
Jag har legat på min säng och tänkt att jag inte vill leva mer. Det var så väldigt mörkt ett tag.
 
Men jag har också sakta lärt mig stå igen. Jag har läkt. Vet i efterhand inte hur, men tid är ett fantastiskt koncept och distans nödvändigt när upprörda känslor måste dämpas. Jag har glittrat i publikhav, varit explosionsartat tacksam för mina vänner. Lärt känna nya, halkat bakåt igen, blivit rädd för mitt eget vrede. Upplevt äventyr jag måste skriva om en dag. Lovat och glömt, förlåtit, fördömt.
 
 
Men såhär på årets sista dag: Jag är glad igen. Jag mår bra. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Jag har lärt mig en del. Och fast att det var allt jag visste första halvan av året har jag svårt att relatera till hur dåligt jag mådde då. Så till slut finns någon slags tacksamhet. Trots allt. Ett bra slut är viktigare än en bra start. En sak är klar: Jag känner att jag lever.

nyår
28 kommentarer