Söndagstankar

I januari förra året var jag lika spöklik som jag kände mig.
 
Jag gör mer plats för egentid. Ingentingtid. Och jag gör ingenting så intensivt att jag nästan slår knut på mig själv ändå. Vad är balans? Varför vet jag inte det? Varför vet jag inte hur en gör? Varför vet jag inte vad som är lagom?
 
Dagens enda syssla är att diska. Inte ens det orkar jag. Kanske är det sjukdomkänslan som drabbat mig som gör att jag struntar i det. Det faktum att näsan rinner oavbrutet, ryggslutet värker och huvudet är tungt. Eller så är det bara insikten att det inte spelar någon roll. Det spelar ju verkligen ingen roll om jag diskar eller inte.
 
Jag funderar på om jag kanske känner mig ensam. Men jag är sällan fysiskt själv, duckar för så många inbjudningar jag kan. Kanske är det att jag saknar riktning. Saknar sammanhang. Jag märker bara att jag blir ledsen för de minsta av saker. Att inte vara tillfrågad att delta på en middag med personer jag knappt känner. Samtidigt bryr jag mig knappt alls om det som brukade vara stort - varken det som gjorde mig glad och det som sög mig neråt. Inget intresserar mig. Alla är för mycket. Vill säga stopp, skärp dig, till varje person som öppnar käften. Bekräftelse kväver mig för inget är på riktigt. Komplimanger biter inte, närhet gör mig inte varm.
 
Här är oro och självförakt. Och ingenting.
26 kommentarer