10 dagar i snabbrepris

 
Det har gått tio dagar sedan sist men det känns som ett halvt liv. Det gör ju ofta det när dagarna är fullspäckade. Det har varit biobesök, plugg i biblioteket, promenader runt Munksjön, inlämningar, sopplunch på Condeco, helgjobb, inflyttningsfest, uppsats-PM och kvällsjobb om vartannat. Mitt i allt har det varit 20 grader mitt i oktober och de finaste av höstdagar. Mitt i allt har jag ena stunden älskat att vara upptagen för att nästa vilja gråta för att jag aldrig får andas. Det har varit en generell känsla det senaste; att jag bara vill gråta. Utan någon specifik anledning, men ändå, som att det var länge sedan och det finns så mycket som behöver komma ut. Men vem har tid för sånt. Kanske är det bara hormoner som spökar. Kvinnokroppen, ni vet.
 
Dock: I tisdags plockade Klara upp mig och Annika och tog oss med till hennes sommarstuga utanför Västervik. Har aldrig behövt en ledig dag ute i ingenstans så mycket som jag behövde den då. Det var vindstilla och knäpptyst där. Vi fikade vid vattnet, plockade svamp i skogen, värmde matlådor i det lilla köket och drack eftermiddagskaffet i trädgården. Hur kan man någonsin vilja ha något annat än det här, tänkte jag.
 
 
Nu: Uppsats-PM alldeles strax inlämnat. Och jag har en helt ledig fredag innan ytterligare en jobbhelg stundar. Tänker på mycket och tänker inte alls. Hoppas få tid att plocka ner de där tankarna, formulera. Det kommer väl.
 
Hoppas ni mår bra.Tänker på er ibland. Ni är så fina. Bloggvärlden ändå. <3
32 kommentarer