Andras briljanta ord och eget svammel

Jag sparar andras meningar som triggar mina i samlingen "ORD." på Bloglovin'. Är inte det en sån himla skillnad från när man var yngre; jag har aldrig varit en tävlingsmänniska men då var alla tjejer ett hot och de skulle i tysthet besegras. Jag kunde peka på den fulare tröjan av två alternativ för att jag inte ville att min kompis skulle vara finare än jag på lågstadiediskot. Alla som var bra på något skröt eller var för mycket. Eller var det kanske bara jag som var en vidrig unge? Troligen. Mager självkänsla är inte klädsamt för någon, men vad fan gör man. Och de där killarna man ville bli sedd av? Förlåt men exakt noll pojkar mellan 6 och 16 har tillstymmelse till intressant personlighet (tänker att man efter det i alla fall kan vara lite svart och svår 17 år). De typ sparkade på bollar, slogs med pinnar och sprayade blå färg i håret när de fyllde år. Come on, jag hade existentiell ångest innan jag fyllde 5.
 
Lång utsvävning. Det jag ville komma fram till är att det är så fint och härligt att man blir mer klarsynt med åren och fattar att andra tjejer är den största tillgången och att det är så kul kul kul att inspireras och peppas av varandra. HELVETE vad jag har svårt att komma till saken idag. Nytt försök.
 
Vissa meningar man läser sätter sig. För ett år sedan publicerade Joré inlägget Flera kilometer briljanta ord to be och det är generellt ett väldigt trevligt inlägg att läsa, men ett stycke har verkligen fastnat i mitt medvetande.
 
 
"jag går hem till snubbar jag inte känner och lagar mat med dem. åt dem. snubbar med rostiga cyklar, gympadojor och pigga ögon. jag blundar lite grann för saker som borde få mig att rynka på näsan, vända mig om, slänga med håret och gå därifrån. jag går till skogen med snubbar jag inte känner. jag serverar mitt hjärta på silverfat till snubbar jag inte känner, alldeles för tidigt, utan att de beställt det och utan att själv veta varför. 
 
sen ligger jag där igen. saknar uppfattning om det är täcket som är stort och jag som är liten eller om det är täcket som är litet och jag som är stor. jag gråter inte. det är för aktivt."
 
 
Exakt så, har jag tänkt varje gång jag tänkt på de här orden. Jag har också tänkt mycket på personkemi det senaste. Och på hur man väljer vänner och potentiell partner och hur det är två ganska olika processer och att det kanske är konstigt att det är så eller kanske inte. Hur fort man avfärdar vissa och hur man absolut inte kan låta bli att hålla kvar vid andra. Hur mycket man tar och inte tar och hur och vad man ger och hur mycket man får och vågar ge och när man bara är för av något. Hur man helt saknar rim och reson när känslocentrat kopplas in. Framför allt tänker jag på att man är så himla svag för vissa personer, ofta utan en tydlig anledning men ändå. Och man får väl låta sig vara det.
 
15 kommentarer