Återuppståndelsen

Påskledigheten kom. Som jag behövde påskledigheten. Skogen, huset för mig själv, kompishäng tills jag stupar. 
 
 
Bästis och jag satte oss på en klippa vid vattnet en dag.
 
 
Jag grät väl några tårar för det gör jag ibland. 
 
 
Skrattade så jag grät också. För det gör jag också ibland. Vi sa att oavsett vad ska vi alltid ha varandra. Jag vet att det är sant. Tryggheten i det. Självklarheten. Älskar henne så högt. 
 
 
Påsklunchen åts hos storasyster bland tusen barn och andra. Jag fick minstingen på armen hela dagen. "Det ser bra ut Ellen, det är bara att skaffa en egen nu", tyckte någon. 
 
Resten av hemmavistelsen är odokumenterad i kamerarullen, men mina vänner avlöste varandra i dörren. Jag drack te framför brasan med en, morgonpromenixade med en annan, åt glass med en tredje, käkade kvällsmat med en fjärde. Med en femte travade jag byn runt med hund och barnvagn. 
 
Tack livet? För att jag har personer som ställer försiktiga frågor de inte tidigare vågat ställa, personer som stannar mitt i ett steg för att utbrista JAAAA och ge mig en kram när jag berättar om ett beslut, personer som alltid får mig att känna mig som en bra rolig värdefull person. EN KAN VÄL BLI RÖRD FÖR MINDRE. 
 
Jag tog påsken på så jävla stort allvar i år. Blev också korsfäst, död och begraven och på den tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda. Typ. 
 
 
På temat ostiga kärleksförklaringar till mina vänner: Moa är en do:er i relationer. Hon säger jag vet att du mår dåligt nu, jag ringer dig, jag kommer och hälsar på, vi ska umgås, vi ska må bra nu. Och så möts vi upp en fredag efter min praktik, köper med oss mat och sätter oss på en filt vid Vätterstranden. Pratar om alla timmar vi satt där sensommaren och hösten 2016. Ofta tysta. Bara stirrade. Vattnet var det enda som fick oss att andas då. Jag har hela sandstranden i en filt i min hall nu och det rör mig inte i ryggen. 
 
 
Vi bäddar upp min soffa, sover tidigt, äter frukost länge, driver runt på stan. På kvällen möter vi upp Linnéa, tar en vinmiddag med utsikt över Munksjön. Landar hemma hos mig, sällskapas av Joré, dricker mer vin, försvinner ut.
 
Och det är väl SÅ JÄVLA FINT att känna livet i sig igen. Känna att jag orkar vara snäll mot mig själv, sluta mata mig själv med sånt som bara drar ner mig. Känna att livet är fint. Att jag vill. Fuck allt annat. 
 
Har tusen meter text i kroppen. Det kommer väl någon annan gång. Eller inte. Vem fan vet. Avslutar med alldeles för många bilder på mig och Moa för vi var cute i helgen. Kram på er.
 
23 kommentarer