Skrivet med två tummar mot mobilskärmen

(null)
 
Jobbveckan är mer intensiv än någonsin. En tysk guide skäller på mig. Jag jobbar extra i både frukosten och i städet. Går nästan av när skörheten tvingas brottas med stressen. Säger till min chef att i helgen var det fan inte kul att stå här. 
 
Kniv och gaffel? Bara gaffel? Jag löser det! 
En extra kudde? Absolut! Bara en? 
Kommer upp med extrasängen så fort jag kan! 
Var det bra så? Kvitto på det? Då slänger jag det. Tack så mycket! 
Godnatt! 
 
Har inte en enda minut över. De sista timmarna av arbetspasset flimrar det vitt framför ögonen. Kan inte fokusera blicken, inte läsa på skärmen. Men jobbet har återigen blivit min tillflyktsort, den enda plats där jag glömmer hur mycket jag avskyr mig själv. 
 
Och så blir jag ledig och slås av paniken. Spenderar dagar på sängen. Gör ingenting men sover ändå elva timmar varje natt. Blir utmattad av tanken att behöva svara när mina nära hör av sig. Vågar knappt öppna Instagram för varje gång jag gör det tänker jag: 
 
ful
tråkig
ingen bryr sig
du är så jävla banal.
 
Tänker på hur pinsamt det är att jag missförstått så. Att jag trodde att vi kände likadant. Jag har misstolkat en hel situation, och ändå tror jag fortfarande inte att jag gjort det. Kanske är det mest pinsamt. 
 
Pratar med hon som upplever samma. Vi kommer överens om att försöka hålla huvudet högt. Två stenar som vågade falla handlöst, vara ärliga och sårbara. Vi vågade. Vi är så jävla modiga. 
3 kommentarer