Numb

Ångesten är en tjock dimma i dag. Den gör det svårt att andas, framkallar ett lätt illamående. Tar upp all vaken tid, regisserar mardrömmar om nätterna. Jag vill gråta. Behöver gråta. Det kommer inga tårar. En av många funktioner som tycks ha stängts av i min kropp. 
 
Jag vet att jag inte har någon anledning att känna såhär. Och det är väl det som gör det hela värre. Skammen. Vem fan är jag att klaga på någonting alls. Jag vet det. Och andra påpekar det. Men ingen ångest släpper av att jag aktivt motarbetar den, säger åt den att den inte får finnas, att den måste utplånas, dö. Den växer ju av det. Ha, bara se på mig hur stor jag kan bli! Önskar att jag själv kände likadant. 
 
Inget namn i telefonboken känns naturligt att ringa. Häromdagen ringde jag alla. Bästis som svarade med igenkänning. Herregud, vad ska det bli av oss. En gammal vän med en så lugn röst. Jag ber om ursäkt för att jag använder honom som terapeut. Vi säger något om tjänster och gentjänster. Men i dag. Jag orkar inte prata med någon. Höra men jag trodde du mådde bättr... nähe, vad är det nu då? De tröttnar precis som jag. Vem fan orkar. 
 
Viktigast, som jag förstått det, är att inte vara så jävla självömkande. Helvete vad fult det är att vara det. Jag måste erkänna att jag inte helt förstår innebörden; när man liksom har rätt att känna sig ledsen över sin situation och när man inte har det. Vad det verkar så är man självömkande när andra tröttnar på att man aldrig blir glad på heltid. Men vad vet jag. Det är så mycket jag inte förstår. 
 
Det ryms så mycket självhat i denna kropp. 
12 kommentarer