Anteckningar februari till juli 2019

Ord jag hittat bland anteckningarna i min telefon, i olika Word-dokument och nerskrivna med slarvig hand på papper. Om olika personer jag stött på. 
 

 
Ibland har jag tänkt "kan du inte bara fatta att du borde säga det här just nu", blivit stött av att du skällt på mig, men oftast har jag uppskattat det – uppskattat att du utmanat mig, uppskattat att du kunnat säga att "nu är du faktiskt orimlig". Jag är tacksam för att du sagt åt mig att stå på mig i olika sammanhang. Ingen gör det på samma sätt. Det är ju så självklart men så svårt. 
 
De senaste dagarna har jag blivit gnyig av att se en HV-artikel i en tidning och att du skrivit att du borde trösta mig när jag mår dåligt. Jag På spåret-vägrade i flera dagar bara för att det plötsligt kändes så trist att se det utan dig. Jag har surat för att jag inte gosade dig sönder och samman i helgen. Kommit på att jag glömt säga hur mycket jag uppskattade att du var vaken när jag trampade in hos dig om kvällarna. Kommit på att jag kanske glömt uttrycka hur mycket jag uppskattade din hand mot min rygg när jag kände mig vilsen på mitt livs första hockeymatch, att du dukade fram mat när vi kom hem och jag var så gnällig. Osv osv. 
 
♦♦♦ 
 
Jag har slängt pappret du satte upp på min anslagstavla. 
Matlådan också. Rakt ner i papperskorgen. 
Man måste inte sopsortera jämt, kan väl inte kategoriera skräp. 
 
♦♦♦
 
Jag är på väg hem när jag tänker på hur förlösande är att få gråta. Vinden är kyligare igen. Jag vet inte om det är serien jag tittar på eller det tillhörande soundtracket, men plötsligt och äntligen - mascaran sprider sig som små grå bäckar över kinderna. Ett hulkande som bara kommer när det gör ont på riktigt. 
 
Kanske är det mest texten jag hör mig själv formulera i huvudet. Den jag vet att jag kommer behöva skriva en dag. Den jag övat på i flera år. Ändrat om. Till en början ett jag orkar fan inte ha detta för mig själv längre. Numera mindre dramatiskt men precis lika viktigt. Inte längre ett erkännande, men en sanning jag måste lära mig acceptera. Hur fan man nu gör det. 
 
♦♦♦
 
Sist vi sågs kysste du mig. 
Genom tårarna. 
 
Sist vi sågs kysste du mig. 
 
♦♦♦
 
Jag tycks alltid hitta lämpliga anledningar att nämna dig. 
Tycks alltid ha en anledning att berätta om hockeymatchen vi såg, om hur bekväm du gjorde mig (fast du gjorde mig ledsen också, viktigt att påpeka detta, jag är fortfarande sur jag lovar, kommer inte förlåta dig, inte göra något dumt), om dina syskon eller ditt gamla jobb. 
 
♦♦♦ 
 
Varje ögonkast är en roman, ett potentiellt lyckligt slut.
Sandra Beijer skrev så någon gång. 
 
Vi var ett potentiellt lyckligt slut. 
Inget av det blir nu. 
 
Men jag ska spara allt. Jag ska spara känslan av att "wow, där är Han".
Jag ska spara självklarheten. Jag ska spara övertygelsen. 
 
Och jag ska komma ihåg. Jag ska komma ihåg den lilla pricken precis under ditt hårfäste, den man bara ser om man lyfter luggen från pannan. Jag ska komma ihåg märket vid din näsa, håret på ditt bröst, formen på din mage, hur du kryper ihop som en filt när du skedar mig. Jag ska komma ihåg hur du kittlar mig och hur jag orsakar märken i din arm som hämnd. Jag ska komma ihåg hur lätt det var att skratta med dig, köra bil med dig, vara med dig. Jag ska komma ihåg dina ögon och din blick, känslan av att vara lite vimmelkantig av det faktum att jag får vara med dig. Tänk, att jag får vara med den här personen. Jag ska komma ihåg dina intressen, din filterlöshet.
 
Ifall, om, det eventuellt skulle finnas en väg tillbaka. 
Jag hoppas väl ändå det. Lite grann. På något sätt.
Även om det av alla anledningar är svårt att tro.
 

 
I samma kategori
Korta anteckningar från mars/april - April i affekt

7 kommentarer